teatrar på sista tiden gjort från den franska dramatiken. Man är allmänt nog af den åsigt, att ett hufvudlyte hos vår tid är ett hejdlöst-förvärfsbegär, att vårt tidehvarf är företrädesvis den låga egennyttans. Detlärer vara svårt nog att afgöra, huruvida man med denna beskyllning gör vår tid orätt eller ej. Icke såsom skulle det kunna bestridas, att icke kärlexen till guldet spelar en stor rol i våra dagar, och att sedoläraren, på hvilket område han än må uppträda, genom hvilka medel han än må söka att göra sin röst hörd, har skäl nog att bekäma och bestraffa den såsom ett tidens onda. era tvifvel torde det deremot vara underkastadt, huruvida vår tid lider deraf mera än förflutna tider, som nog äfvenledes dermed varit i rikt mått behäftade. Men huru härmed än må förhålla sig, ha åtskilliga franska författare och bland dem Augier, utgående från antagandet att en blind mammonsdyrkan är ett tidens hufvudlyte, trott sig böra draga i härnad mot detta onda, riktande mot detsamma satiren , pilar. I det arbete vi anmäla har Emile Augier afskjutit någrasådana, ganska skarpa och väl måttade. För att rätt bjert och åskådligt framställa det lyte hån velat gissla, Har Augier begagnat. en form, som snarast skulle kunna kallas liknelsens. Skådeplatsen är det gamla Athen. Den rike Clinias, mätt på njutningar och föraktande menniskorna, vill göra ett slut på sitt lif, som icke erbjuder honom någon glädje mer, ieke för honon: har något mål. Innan aftonen skall han tömma giftbägaren. Derförinnän vill han dock smaka hämndens sötma. Han vill hämnas på sina båda s. k. vänner, Paris och Cleon, som dragit honom in i utsväfningarnes hvirfvel och förledt honom att förspilla sitt lif. Han förkunnar dem att endera skall nämnas till hans arfvinge och han låter dem täfla om hvem som skall blifva den lycklige, sägande dem dock på förhand, huru djupt han föraktar dem och huruledes de skola komma att för honom framställa skådespelet at den djupa förnedring, till hvilken törsten efter vuld kan sänka menniskan. Och hans förutsägelse går i fullbordan. Begäret att komma i besittning af Clinias skattertränger undan alla andra känslor och lidelser hos de båda stallbröderna, och snikenheten framträder i all sin vederstyggliga nakenhet. Den är tecknad här i groteska drag och bjerta färger, men det är dock den lätt igenkänneli a bil den af hvad vi skåda alla dagar rundt omkring oss. Lyckligtvis har konstnärens teckning, likasom det verkliga lifvet, sina ljuspartier, som bryta af mot de djupa skuggorna. Clinias lär sig af kärleken till en ädel qvinna, att lifvet har ett värde och att tillvaron af låghet och lumpenbet i verlden icke bör komma oss att tvifla på att äfven dygd och heder finnas till. tycket, som är på vers, har blifvit på ett mycket förtjenstfullt sätt öfverflyttadt på vårt språk. Utförandet på k. teatern är äfven ganska godt. Hr Swartz har förmågan att i roler sådana som Clinias intressera genom sin hållning, lyckligt uttryckande en förening af stolthet och verldströtthet. Mindre tillfredställde oss hr 9. i den scen, der Clinias upptäcker att hans kärlek är besvarad. Uppgiften är här att tillse det den intressante OClinias icke faller ned till det) fadda och pjunkiga. Hrr Dahlqvist och) Sundberg samt fru Hvasser (spelande enl från Cypern bortröfvad flicka, förd till Athen som slafvinna och såsom sådan såld till Clinias) förtjenta nämnas med beröm för sin medverkan. De sköna grekiska kostymerna (fru Hvassers isynnerhet uppburen med mycket behag) och några vackra gruperingar, anordnade då ridån lyftes och fäles, bidraga att öka det angenäma intryck man erfar af styckets åskådande. Mindre teatern bjöd i går på Sista utvägen, en från tyskan öfversatt 4-akts-komedi, gom för sin tillvaro har att tacka Johanna von Weissenthurn — en författarinna, hvars namn är, om vi icke misstaga oss, alldeles nytt på våra teateraffischer. Lyckligtvis har indre teatern sednast haft några veckor af så lysande framgång, varit så hvad man kallar en vogue, att ingen ominös betydelse kan tilläggas upptagandet af ett stycke med så betänklig titel. Icke alltid och allestädes skulle en direktör kunna göra det utan en viss obehaglig känsla af att man skulle spefullt häntyda derpå, att han gripit till — sista utvägen. Hvad nu angår Johanna von Weissenthurns pjes, så får man der veta att sista utvägen att få en fästman att vända tillbaka till en öfvergifven fästmö är ett rykte att den sistnämnda är på väg att knyta en ny förbindelse. Receptet är kanske något vådligt, och det har önskad verkan för den älskvärda baronessan von Waldhäll endast genom sammanträffandet af flera lyckliga tillfälligheter. Icke heller lärer den sats, med stöd af hvilken baronessan vågar sitt experiment, kunna obetingadt antagas såsom axiomatisk. Hon förmenar nemligen, att männen öfvergifva fruntimren för deras små fel, men återvända då de begå stora dårskaper. Men satsens större eller mindre. hållbarhet åsido, bör erkännas att författarinnanvid dess illustrerande i detta stycke fått tillfälle skapa några rätt roande scener. En viss benägenhet att drifva både karakterer och situationer in på det karrikerades område förråder sig emellertid och är icke alldeles till fördel för intrycket. Med största intresse fäster man sig vid bilderna af ett naivt, okonstladt naturbarn (rollen snelad af frö Kinmanssony och en vtterliot OA G b Et kr fi RTD NA AR PAREN RN -—