— RAR RR rr JACQUES DARMAGNACS TÄNDER.) om eger från Ludvig XI:s tid. Vi hafva med afsigt tillställ ajagt. evårade Olivier, äför att skyr och skaffa honom ett helt nytt nöje. Dessa råttor, af en ovanlig skapnad, hafva fångats lefvande och ln lösa här, för att tjena till villebråd åt hans majestäts hundar. Vid detta svar bet miren sig lindrigt i läppen; utan tvifvel kände han medlidande rid åsynen af denne furste; som redan så sära grafven ändå sökte förströelse uti så grymma lekar. Han var nära att yttra enna tanka helt högt, då Ludvig hastigt vände sig till de tjenare, som voro honom närmast, och utropade : Det är nog nu; jagten är slutad. För bort dessa hundar och råttor och lemna mig ensam med Coittier.4 Då alla utom miren hade lemnat rummet kastade konungen en så besynnerlig blick på sin läkare, att man ej kunde fatta om det var fråga om ett oskyldigt skämt eller någön allvarsam ironi. bfte denna förberedande blick sade han till Coittier: Nåväl, Coittier, huru fioner du mig i dag?6 Ah, sire, ni är fullkomligt bra. Tror du?t ; ; Jag är säker derpå, zaire, oss emellan gagdt. tSeså, låt se, skämt å sido4, återtog Ludvig, höjande högra handens pekfinger emot mirens ögon, med en hotande åtbörd. Jag inser fullkomligt väl att dina pulver, piller, elixirer, essencer, mel ett ord, alla de giftiga droger som du låter mig förtära, ) be A. B. n:r 236, 238, — 250, 253—257, 259, 260 och br vs, HN