STOCEHOLM der 12 Nev. Den enlusiastiska — man skulle nästan kunna säga: den al entusiasm förblindade — försvararen af regeringensåtgöranden. med hänseende till vissa i bevillningsstadgan in: tagna formulär, tillsände oss en ny nppsatts, hvilken vi införde i-lördagens Aftoublad, och i hvilken han ytterligare bjuder till att taga regeringen under armarna i en fråga, soi han sjelf nödgas medgifva verkligen icke är utan allmäntrintresse?. Häri åtminstone tänka vi alldeles lika med-insända: en och se med verkligt nöje att han äfven i sak gjort åtskilliga medgifvanden som antyda, att han, efter lugnare besinning, i det hela nödgats tänka icke så alldeles olika med oss, som det i förstone ville synas. Visserligen yttrar han sig ännu ogilla kammarrättens förslag till. de omtvistade formulären med deras ?många kolumner? (ehu ru han ganska väl känner att deras antal i verkligheten alldeles icke var så stort som han nu vill göra troligt) — visserligen påstår han fortfarande att det hvarken tillkom kammerrätten — som ännu tryckes af hans onåd — eller regeringen — hvars vapendragare han är — att ingå i undersökning om det vore bättre och riktigare att särskildt beskatta inkomst af kapitel, och särskildt af rörelse, eller af tjenst o. s. v. — och visserligen ber han slutligen så bevekande att läsaren må ihågkomma, att sedan bevillningsstadgan till innehåilets ordalydelse redan var af rikets ständer antagen, egde icke de särskilda stånden att genom formulärens förändring åstadkomma ändring i eller tillägg till sjelfva stadgans innehåll, hvilket åter — förmenar insänd, — ovilkorligen skulle blifvit händelsen i fall de omtvistade formulären för inkomstbevillningen uppställts efter kammarrättens förslag; men — då insändaren ändtligen skall komma till den vig tiga och här alldeles nödvändiga bevisningen för sina med lika stor tillförsigt som ordrikt framställda satser, så hemtar han denna bevisning icke från något visst stadgande i .bevillningsförordningen, hvilket vi fåfängt efterletat, såväl annorstädes som i dess sjette , hvilken noga deftierar skillnaden mellan inkomst af kapial och inkomst af arbete, utan helt obesväradt från riksståndens förmenla beslut, att, med frångående häri af den s: k. bevill: ningskomitns förslag, någon sönderdelning af de skattskyldiges inkomster från olika förvärfstitlar icke vid taxeringen borde ega rum. Med ett språng, som skulle lända en akrobat till heder, öfvergår insändaren derefter till en framställning af formuläret n:r 7, rörande inkomstbevillningen, hvilket formulär han finner vara alldeles ypperligt passande att inrymma de upplysningar, som det nå icke vore illa om de tillfälligtvis der kände få sin plats. Han uppgör också icke mindre än tvenne alternativa förslag, det ena att i kolumnen för den skattskyldiges namn upptaga hans inkomster från olika förvärfs titlar och att derefter i inkomstkolumnen med rubrik: ?Anteckningar? införa den fördelning af den skattskyldiges inkomst, som det kunde anses nödigt att upplysningsvis meddela. Hvad nu den försfanförda utvägen beträffar, så är den alldeles icke ny, men har — lika som det sednare förslaget — just det emot sig, att de statistiska upplysningar, som genom användandet af summerade kolumner genast falla i ögonen, icke stå att erhålla utan genom en i högsta grad tidsödande sammanplockning. Andra olägenheter att förtiga. skulle den sednare ulvägen, om den måste begagnas, sannolikt äfven föranleda till en mycken oreda åstadkommande hopröring. hvaritll apteckningarne?, såsom ock formu läret-tydligen viser, för ingen del äro äm nade. Det skall ock förefalla enhvar — naturligtvis med undantag af ett stånd — rent at bakvändt att efteråt i en räkenskap intaga hvad zom onekligen: bör hafva sin plats i börjar, såsom utgörande de särskilda qvoter, genom hvilkas sammanslående till en summa den skattskyldiges belopp erhålles. Här förekommer återigen den der sönderdelningen af olika inkomsttitlar, men den är ty värr oundviklig — sunda förnuftet säger oes det — och derföre tjenar det alls icke till något att bevisa att den just der blifvit af ständerna utdömd. Att än vidare orda i denna fråga anse vi öfverflödigt. Insändaren skall icke och får icke af någon låta sig öfvertygas: hans position i frågan är sådan att han måste anse det som gjordt är vara förträffligt, och derjemte vidhålla att. detta är det enda rätta. i deremot ha ansett oss pligtiga att ställa oss på de skattskyldigas sida, att föra deras talan och att söka förekomma den godtyck lighet, för hvilken de genom regeringens förfarande kunna utsättas. Ins. åter ställer sig på en helt;annan ståndpunkt, och om de beskattande begå misstag på grund af for: mulärens beskaffenhet, om obelåtenhet och tvister derigenom uppstå, kommer det ho-. nom icke vid, enär nan då skjuter skulden härför icke på dessa formulär, uti hvilka regeringen dock fått ständernas uppdrag at: göra ?förändringar eller tillägg, utan på verkställarne af författningen. Ganska betydelsefullt och för oss särdeles tillfredsställande är det, att iu: icke med ett enda ord sökt gendrifva vår uttalade Åsigt derom, att de två stånden, hvars mening i förevarande fråga, enligt hvad nv mera är påfallande, blifvit undertryckt geNOM den af. camtliga rilkoactänflan antagna