Bildningscirklarnes upphörande. Öfver denna företeelse och anledningarne dertill anställer Handelstidningen, i sitt nummer för den 2:a dennes, följande betraktelser: Bildningscirklarne i riket börja småningom upplösa sig, sedan de i allmänhet på sista åren lefvat ett svagt lif; undantag, såsom bildningsföreningen i Örebro, gilvas dock. Begynnande åren 1847 och 1848 spridde sig bildningscirklarne hastigt öfver hela landet. Lifslängden för denna rörelse har sålunda varit omkring ett årtionde. Säkert gifvas många, som finna denna tid alltför kort och som deraf draga den oriktiga slutsatsen, alt antingen de nämnda föreningarnes uppkomst blott var en modsak, som ej egde sin grund inågot djupare samhällsbehot, eller ock att den svenska ombytligheten verkat deras tidiga hädanfärd. Denna erfarenhet, tillägger man kanske, bör utgöra en varning mot andra liknande modeot hvilkas lifslängd torde blifva likaså ort. Saken förhål!er sig dock annorlunda. Under hvarje tid uppstår der ett ämne, som omfattas med stort allmänt intresse. Endast deri ligger ett bevis för att saken tillhör just denna samma tid, att den utgör, i större eller mindre grad, denna tidens behof, och att den sålunda har en uppgift att lösa just för den tiden. ;, När man en gång med historisk blick granskar den förflutna tidens sociala företeelser, så framstå de nästan utan undantag i en sådan dager. Ingen vill t. ex. säga, det ju icke Manhemsförbundet — för ati tala om denna sociala företeelse — hade sin betydelse tör den tid förbundet uppkom. och snart finner man äfven att verkningar fortlefvat efter detsamma utaf stor betydelse, nemligen en ökad aktning för kroppsarbetet, ett varmare intresse för folkuppfostran m. m. Så hafva de flesta sådana äfven enstaka rörelser framkallat ganska djupa verkningar, äfven sedan deras första yttringar sjunkit i glömska. Bildningscirklarnes stora idå var att samla medlemmarne at de egentligen s. k. arbetsklasserna till aftonsamqväm af bildande och förädlande beskaffenhet och att derunder bringa dem i beröring med samfundets öfriga -elementer af större kunskapsbildning och belefvenhet. Det var, tycktes det, ett ömsesidigt behof från de olika samhällsklassernas sida, att lära närmare känna hvarandra och lära, äfven i umgängeslifvet, betrakta hvarandra såsom bröder. Konsten blef nu att göra dessa samqväm både underhållande och lärorika eller m. a. 0. bildande. Så uppstodo de populära föredragen, .så bildades sångkörer inom föreningarne och så försmådde man ej ens att någon gång på året samlas till dans eller till en sommarutfärd i det gröna. Den tid, då alla dessa nöjen så bedrefvos, var bildningseirklarnes blomstringstid. Men småningom inträdde der frön till upplösning. Föreningarne utsvällde i stora dimensioner. Från att samlas i en liten sal, der handtverkshustrun medförde sina barn och der hon satt och stickade på sin strumpa, under det man föreläste någon berättelse af Onkel Adam, blefvo städernas största lokaler ej tillräckliga att rymma det stora antalet af medlemmar. Det gick nu ej längre an att komma tillsammans så familjärt. Der blef högtidsskrud och stelhet. Det enskilda samlifvet upphörde, ty församlingen blef för stor och bestod af alltför många med hvarandra obekanta. Föredragen måste ock lämpa sig derefter och inneburo större anspråk. Det blef således allt svårare att finna personer, som egde vilja och förmåga att uppträda inför den talrika församlingen. Äfven de anspråkslösa sångkörerna passade icke längre in med det stora publikum och så måste äfven musiken tagas utifrån, allra helst som sångöfningarne kräfde tid och lust, som ej funnos till idkarnes och deras prineipalers förfogande. Der inkom ett upplösningselement, det farligaste af alla — sammankomsterna väckte ej-längre nöje, utan befunnos tråkiga. fven andra anledningar tillkommo. Föreningarne borde upptaga, hette det, de arbe: tande klasserna, men dermed menades i sjefva verket städernas handtverksarbetare. Derunder låg dock det djupa lagret af den tjenande arbetsklassen. Huru skulle föreningar, som gjort jemlikhet till sin första undsats, kunna utesluta aktningsvärda med-emmar ur denna klass? Och hvar låg gränsen? En handtverksgesäll var förlofvad med en anständig tjensteflicka; skulle han icke få medföra henne i sitt sällskap till bildningscirkeln? Såsnart anspråken framträdde, borde de icke afvisas, utan att föreningurne skulle hafva förnekat sin första rundente Men de tyvärr ännu alltför olikartade clementerna kunde ej på längden sammanföras; alltmer de ena inträdde bortgingo de andra och så stod upplösningen för dörren. Dock må man icke derföre förmena, det bildnings-cirklarne varit utan gagn både för sin egen och kommande tid. Deras bemödanden: att sammanföra de olika samhällsklasserna hafva icke oväsentligt bidragit att utjemna kantigheterna inom dessa klasser i deras inbördes förhållanden; de hafva hos mången ung arbetare väckt bemödandet att. ;enom ett Sardigt uppförande och äfven ytire skick, bereda både åt sig sjelf och yrket välförtjent aktning och heder; de hafva hos mången väckt ett begär efter kunskap. hvaraf en yttring framträdt uti den stora freqvensen i slöjdlöreningens skola; de hafva, i och med sina boksamlingar, befrämjatan: läggningen af folkbiblioteken i städerna och på landet, och de hafva, med allt detta, utgjort en ganska betydelsefull länk i denallmänna bildningens kedja. E Bildningscirklarne hafva ingalunda lefvat och verkat förgäfves, om också nu dessa