rymme Antiokus lät dö i den brinnande ugnen var det ju äfven barn? Och hade de icke styrka att uthärda qval, hvaremot våra endast är en lek?4 En lek, säger du! utropade Francois, bristande i tårar. Var säker att vi skola båda duka under för denna lek. I samma ögonblick som han yttrat dessa ord hördes ett häftigt buller af riglar och nycklar. Dörren till rummet öppnades och en af bastiljens väktare inträdde. Utan att säga ett enda ord nalkades han burarne och betraktade fångarne. God dag, min vän, sade genast Jacques med en så mild röst at. den skulle rört hvilken annan än en fångvaktare. Nikommer ju för att befria oss ur dessa fasliga burar? 4 Ehuru förhärdad genom vanan alt se så mycket elände, kunde vaktkarlen ej undertrycka sin rörelse, då han hörde barnet tala så. Men han hastade att qväfva denna känsla och svarade med en torr och sträf röst, i det han förde handen öfver pannan: Nej, visst icke. Nej, säger ni! utropade Jacques, under det brodren utstötte ett ångestskri. Tala ni allvarsamt? Och wet ni hvad vi lida i dessa burar? Som väktaren ej svarade, tortfor barnet: I himlens namn! gif oss då åtminstone något, hvarpå vi kunna stödja våra fötter. någon örngottskudde eller något ylletäcke som hindrar dessa jernstänger att tränga in i huden. Dertill, svarade karlen, fordras en sär skild befallning ifrån konungen. -Men! ja: skall låta eder gå ut några ögonblick me dan jag gör burarne rena. De båda bröderna emottogo med de största tacksamhet fångvaktarens löfte,