der fruntimmerstyger säljas. Husets framsida hvilar till större delen på spensliga peTare af gjutjern, så alt magasinet ligger näslan alldeles öppet. Man inträder från gatan i ett arkadartadt fritt rum af två famnars djup, der allmänheten, skyddad för fult väder, kan betrakta tygerna, hvilka, utbredda bakom en stor vägg af kristall, feeriskt belysas af 50 lågor hufvudsakligen från två stora bronzlystrar, som bilda buketter till tolf kapgaslampor.: En försäljare af liktornssalva på Boulevard des Italiens har uppfört ett eget slags konstverk för att locka kunder. En sittande dam stöder den vackra nakna, blott af en liktorn på lilltån vanställda foten på en, pall, doktorn?, svartklädd och elegant, fattar foten, håller honom, ansar liktornen, vänder på hufvudet, ser med sina svarta, rullande ögon på damen och rör läpparna, såsom om han ville säga: ?Gör det ondt?? Damen skakar nekande på hufvudet och drar foten tillbaka. Derpå begynner ånyo fråga och svar, och bredvid stampar en mohr takten, under det han tillreder salvan. Oupphörligt stå massor af menniskor och betrakta detta automaternas spel — och in gen ser på Mayor Piersons fotografiexposition, hvilken befinner sig bredvid denna boutique och för hvilken expositionsrätt 10tograerna irligen betala 500 francs. Dessa konstnärer, som uppgjort kontrakt med butikens förre innehafvare, en handskmakate, ha derföre stämt hr ?doktorn?, och domstolen, som insåg att alla menniskor endast beundrade liktornsautomaterna och ingen de fotografierade, fritog hir Mayer Pierson från kontraktets uppfyllande och ålade ?doktorn? att låta fotografiexpositionen ega rum. utan afgift.