i en skog, då han, vid krökningen äf-vägen i denna stora grönskande ödemark hörde ett ömkligt nödrop. I detsamma ble han varse mannen, som uppgifvit dettartöp. Det var samma lilla man, som få ögonblick förut varit Tristans varma loftalare och som nu af förtviflan slet af sig hår och skägg. Hjelp! Hjelp IS skrek han till Hugo. ie har råkat i ett försåts: man har bestulit mig. man har plundrat mig, man har beröfvat mig min penningpåse och mina köpmans varor; här ligga alla mina trogna tjenare dödligt sårade och mina kärror äro bortförda. Jag är en ruinerad, förstörd, för alltid tillintetgjord man. De förb. röfvarna! Förgäfves har jag hotat dem med Fristans närvaro i granskapet och att han skulle hämnas mig. -Dehafva icke trott mig! De bafva gäckats med mig, de satans banditerna. Ack! hvar öre var ni ej här, herr Fristan, och hörde min röst och för ätt straffa dessa skurkar som de förtjente? Men, min Gud, hvad skäll jag nu göra? Innan jag hinner fram till byn, hafva dessa demoner alläredan försvunnit, och satt sitt byte i säkerhet. O! hvilken förfärlig olycka!X Ni misstager er, min herrc?, svarade ynglingen hastigt;: SÖfverprofossen är knappt tusen steg härifrån: Jag har sett honom dernere vid skogsbrynet. Han lemnade byn få minuter -efter er och han tycks ha ett vaksamt öga på hertigens af-.Bretague folk.? Vid dessa ord-tycktes köpmannen få nytt Lif. Din röst är för mig engod engels!? utropade hän... O! min goda, min unga vän, lt medlidande med mig. Dina ben äro lätta, du har nästan vingar. Spring, flyg och säg herr Tristån att j-g besvär honom att förlölja dessa förb. siråtröfvare. Säg honom att de äro endast sex till antalet, att jag vill våga mitt hufvud-på alt de höra till hertigen af Bretagne. Detta -skall vara tillräckligt att förmå honöm komma till bjelp, som redan tyckes hafva. ett horn i sidan ill dessa Bretagnare. Spring, flyg,