uwidningar, rörande de åtgärder, som Danmark sjenligast bör vidtaga för att förstärka sin flotta och bibehålla öfvermakten till sjös i jemförelse med Preussen, yttrar Feedrelanlet, att Danmarks ej bör hufvudsakligen sysselsätta sig med att anskaffa och underhålla en stark sjögående flotta, ty huru mycket et än nu må bafva försprång och hura nycket af sin budget det äm må använda för ändamålet, så kan dock alltid Preussen mvända mycket mera, och om än en blösad af detyska östersjöhamnarne skulle vara at betydande vigt under ett krig, så bör lock derpå ej läggas alldeles så mycken vigt som man hittills gjort, emedan Tyskland var så många andra införselsvägar öppna ch de norra hamnarnes handel i allt fall måste komma att i viss mån ligga nere. vigligare är, menar Feedrelandet, öarnes srygghet och armåeens obehindrade förbinielse med dessa. Detta är mest nödigt och ninst umbärligt samt bör derföre i främsta :ummet afses vid en organisationsplans upp,örande. Slutligen heter det: Under en förutsättning äro vi emellertid irdiga till nya ansträngningar för vår sjöående flottas utveckling, nemligen den, it det på allvar tänkes på ett försvarsörbund med våra nordiska brödraländer och tt med dem kan öfverenskommas om en emensam plan för det nordiska sjöförsvaet. Det torde vara: nästan lika vigtigt för iverge som för Danmark att vara Preussens eller Tysklands flotta öfvermäktig, men detta indamål kan icke någondera af de nordiska staterna vinna utan att anstränga sig öfver sina krafter. Förena de sig deremot till geuensamma ansträngningar, så skall sanno.kt deras sjögående flotta ännu i lång tid unna hålla Tysklands ur Östersjön: En örenad svensk-norsk-dansk sjögående flotta kxulle icke blifva utan betydenhet på hafet till och med i förhållande till stormakernas öfverlägsna styrka, äfven under euroseiska krig.