JACQUES DARMAGNACS TÄNDER. ) En minnesteckning från Ludvig XIs tid. Derföre skyndade han sig också att fömm: stånkan och begifva sig i väg åt samma håll som köpmannen och öfverprofossen. Om han denna. gång försökte att besegra den förskräckelse; som Tristan hade ingif vit Honom, så var det emedan han hoppades att hans morbror Coittier skulle Befinna sig i gr nskapef, hvars hjelp och råd han i nödfall skulle kunna påkalla. Sedan han hade marcherat en stund blef han varse på afstånd Tristan och hans anhängare hvilke hade gjort halt på höjden af en backe, som höjde sig framför en skog och hvari från man kunde observera byn och hertigens af Bretagne svit. Vid åsynen af dessa olycks . bringande menniskor. skulle han hastigt vändt om, så framthän icke ur köpman: nens stånka hemtat så mycket mod och framför allt om han icke hade tänkt på att han, såsom konungens af Frankrike tillkommande skyddsengel, vore en helig person. Tristan skulle ha haft en föga genom trängande blick och ett alltfö it minne för att icke i den unge. rescnären.ie na hertigens af Nemour sändebud: lertid fick han passera utan hinder och utan att erhålla den minsta fråga. På min heder, muralade Tristan för sig sjelf, då han såg den skägglösa vandraren passera, den här lilla getingen skall icke mera stickas. Vi hafva tagit gadden ifrån honom och behöfva icke mera oroa oss för hans skull.4 ENE Hugo hade känt sitt hjerta klappa med största våldsamnet ända tilldess han hade asserat ryttarnes grupp och. den obevek ige öfverprofossen. Då kände han sig lät tare och saktade gången. -Han fortfor ati vandra långsamt och var redan inkommen 3) Se A. B. nr 236, 38, 241— 243.