STOCKHOLM den 22 Okt. Det synes som skulle rykte! om en förestående förbindelse emellan priv n af Wales, den eventuelle engelske tronföljaren, och prins Kristians af Danmark (Gläcksburg) dotter framkallat någon oro inom det nationelt-li erala partiet 1 Danmark, i det man menar att detta arrangement bien trouve, äfven om man icke lägger alltför stor vigt på detta slags dynastiska fåmiljeförbindelser, dock skulle kunna lägga svårigheter i vägen för sträfvandena för Danmarks fria utveckling och nationella oberoende, då de artier inom landet, som öppet eller hemigt äro emot denna utveckling, sålunda skulle vinna ett stöd för deras motstånd, som de hittills. saknat. I veckoskriften Ude og Hjemme yttras härom följande: 4Pet heter, att man förhandlar om denna sak ieke direkte emellan Amaliengade och Osborne House, Windsor Castle eller Balmoral, utan att underhandlingen bedrifves öfver Berlin, och att de moderliga sträfvandena varit lyckliga nog att finna en ovärderlig mellanhand vid detta preussiska tronföljarehof, der prinsen af Wales syster njuter all upptänklig preussisk behaglighet i skuggan af Wilhelm Eröfrarens högt svajande fana. Den preussiska framtiden har här räckt den danska framtiden sin hand; de två ha stiftat ett hemligt förbund; de två äro ense om medlen att ytterligare befästa en allians, som redan nu innebär så mycken sötma, och dessa medel — hvem kan tänka sig oskyldigare och i sanning vackrare? — England och Danmark, som trycka hvarandras händer under huset Hohenzollerns patriarkaliska välsignelse! Men det är just häri, synes det oss, som det betänkliga ligger. Vestigia terrent. Det vare långt ifrån oss att missunna den unga och sköna prinsessan den lyckan att en gång dela den brittiska tronen med drottning Victorias äldsta son; vi önska blott att hennes vandring till denna höjd aldrig har gått och aldrig må komma att gå öfver den tillämnade tyska kejsarstaden. Ty vi kunna ej komma bort från den tanken, att den brudkrans, som sålunda bindes i Berlin — den komma v: att få betala. Man vinner icke för intet en engelsk drottnings värdighet, om den skall sökas i stället för att erbjudas. Men ehuru man kan säga, att den som, kosta hvad det kosta vill för sin familj eftersträfvar enencelsk krona, icke kan betala den för högt, blir det dock icke mindre visst, att den till följd af omständigheterna och under en gifven förutsättning kan komma att kosta oss hvad vi icke ha rå l att gifva. — Vi tänka för öfrigt här på ntet sätt hvarken på uttryckliga förskrifningar eller hemliga artiklar i äktenskapskontraktet — detta skulle vara att öfverskrida gränserna för det assande — vi ha härvid endast den moraiska villigheten för ögoner. Den tjenstvillighet och det tillmöteskommande, som visar sig genom att en vacker morgon framräcka en britisk kronprinsessekappa på en silfverbricka, är af en så väsentlig och sällsynt art, att tacksamheten helt naturligt skulle stiga till samma höjd. Denna tacksamhet måste åter finna en form, och det allraminsta är då vänskapligt och välvilligt tillmöteskommande. Men det är just ett sådant tillmöteskommande i förhållande till det preussiska hofvet, det vare sig nu från vår regerings sida eller från något af våra hofs, som vi icke rätt kunna stå oss vid. Vi ha haft mera än nog deraf förut och ha tillräckligt. fått göra den erfarenheten, att hvar gång vår politik gått preussiska hofvet tillmötes, har vår sak i verkligheten gjort ett tillbakaskridande, och att vägen till Berlin för oss är en väg, som blott genom upprepade förödmjukelser steg för steg förer till vårt förderf. ; Vi äro inga Preussenfresser? och gifva H. M. konung Wilhelm I-den ära som honom tillkommer; men icke destomindre synes det oss stå fast att så länge våra yttre förhållanden äro-sådana som nu, ha vidanskar ingenting bättre att göra än att oryggligt förblifva på en mycket determinerad fot emot allt hvad preussiskt är — vi säga derföre icke på en spänd fot, derest sådant är möjligt att undvika. Den enda riktiga politiken från vår sida i förhållande till Ber lin är och förblifver tillbakadragenhet och misstänksamhet, och allt hvad som kan tjena till att tvärtom närma oss till denna farliga stormakt skall säkert förr eller sednare vålla oss olycka. Men om: det för danska folket är det enda riktiga att det väl aktar, sig för att icke komma i någon skuld till Preussen — och härmed är-snarare för litet än för mycket sagdt — så är det icke bra att nå got danskt hof står just till Preussen i ett tacksamhetsförbållande, hvilket ganska lätt kan öfvergå till förpligtelser. I sådant af seende borde känslan för den nation man tillhör väga mera än enskilda intressen eller traditionell förkärlek, och i alla fall skulle det vara klokt, framförallt af en mycket ung dynasti, att minnas att den gamla fregimen svårligen längre är det som gifver den bästa garantien för att blifva gammal.