förblef härvid; vär helt och haletplatomiska eld gick ej längre. Väl anklagar man oss för att i vårt innersta. hjerta bevara hemlängtan efter venstra Rhenstranden, men då vi ej syntes böjda att genom heroiska medel bota oss för densamma, så begagnar man sig deraf endast för att håna oss och en smula bistert påminna om 1815 års förödmjukelser. Tiderna ha förändrat sig och med dem menniskornas sinnesstämning. Men då Frankrike hos sig insatt den napoleonska dynastien och med nästan enhällig vilja utstrukit den innehållsdigra artikeln i Wienerfördragen, då tvenne lyckliga krig å yo visat Eua en oemotståndlig armå, då isynnerhet folkets omröstning med den intresserade herrskarens samtycke återgifvit grefskapen Nizza och Savoyen åt den stora franska familjen och med dem de Alpernas skranker, hvilkas nycklar kongressen i Wien dragit försorg om att behålla, trodde man eröfringarnes genius ha blifvit uppväckt hos oss, och man beslöt att hysa truktan. Man betviflar ej längre, att vi småningom skola göra gällande våra återeröfringsrättigheter till gamla naturliga gränser, med hvilka publicisterna i högre grad än naturen täckts begåfva oss. Vid första ropet klappade Tyskland bifall: det gällde att försvaga en gemensam fiende — Ryssland; vid det andra rörde det sig i olika mening: det var deladt mellan sina ädelmodiga känslor och sina chimeriska farhågor; på Villafrancadagen beundrade det vår storsinthet och prisade vår moderation. Men då det såg, att Nizza och Savoyen öfverlemnade sig till oss, gestaltade sig dess dunkla farhågor till fruktan och dess misstroende antog ett omfång, som med rätta skulle kunnat förolämpa oss, om vi ej i hemlighet erkänt den af oss ingifna förskräckelsen för i någon mån grundad. I denna så rättvisa och naturliga gebitsutvidgning ville man varsebli. ett system, för hvilket denna första införlifning skulle tjena till utgångspunkt. Efter Savoyen skulle turen komma till det franska Schweiz, derefter hela venstra Rhenstranden och utan tvifvel äfven Belgien. Men till följd af ett besynnerligt misstag anklagade man ej nationen för denna äregiriga lusta; den kejserliga regeringen var framför allt den skyldiga, och om vi gingo så vackra eröfringar till mötes, så skedde det nästan emot vår vilja. Förgäfves bemö dade sig regeringen att skingra våra farhågor, att stäfja vår ifver; man ville hvarken tro på så mycken moderation å hennes sida eller på så mycken hejdlöshet å vår, och der, hvarest hennes ansträngningar åsyftade att hålla nationalkänslan i tygeln hos några, anklagades hon för att utmana den hos alla. Händelserna hafva hittills visat i huru hög grad meningen på andra sidan Rhen blifvit vilseledd. Den kejserliga regeringen har ej upphört att gifva Nord-Tyskland bevis på sina fred: liga och sympatiska tänkesätt; hon underhandlar med tullföreningen om ett handelsfördrag, som skall förena de båda nationerna ännu fastare med hvarandra än Kehl-, Mainzoch Kölnerbroarne sammanbinda den tyska flodens begge stränder. Kejsaren har i sitt tal sjelfdragit försorg om att förklara, att återeröfringarne ej kunna utsträcka sig till alla fordna gränser; han har med konungen af Preussen anknutit personliga relationer af en höflig uppmärksamhet, och om några dagar skall denne: höge monarks närvaro på vår gästfria jord ännu fastare besegla denna hjertliga vänskap, i hvilken man ville se äfven de båda folken upptagna. Många goda fransmän — vi erkänna det — hysa i afseende. på besittningen af Rhen förhoppningar, som ha sin källa i den renaste fosterlandskärlek. Ett mera upplyst nit skulle måhända råda dem att vända sina blickar åt ett annat håll. Men det finnes äfven välsinnade själar — och det i större antal än man. skulle tro — som ej utan farhåga skulle se en utsträckning af våra besittningar ända till Rhen. Tvenne idekretsar sysselsätta dem och låta dem frukta, att Frinkrike i ett :förstorande af detta slag ej skulle finna de fördelar, som ensamma göra det önskvärdt, nemligen en bättre gräns och en tillökning i makt. Man har ofta sagt om Rhen att han är en Frankrikes naturliga gräns. Detta är ett kätteri af politisk geografi, som det ej kan fålla sig svårt att vederlägga. Om en stortänkare i sjuttonde århundradet, då det ännu ej fanns några ångmaskiner; kunde säga om floderna, att de äro vägar, som gäå, så är det oss i våra dagar tillåtet att tänka, att af alla vägar det är dessa, som mest skapa förbindelser : mellan strandstaterna, såväl på längden som på tvären. Nu har man hittills ännu aldrig sett, att en beqväm och mycket trafikerad väg bildat en god gräns. Med undantag af de vilda länderna, för hvilka floden utgör ett hinder, är en segelbar vattenväg nästan alltid på båda stränderna befolkad: utaf invånare af samma race, samma språk och samma politiska styrelse. I de flesta fall reser sig på hans stränder, om ej vid hafsstranden, hufvudstaden, och längt ifrån att utgöra landets gräns, förbinder han alla delar af detsamma med hvarandra. London, Paris, Wien, Lisssabon ligga vid stora floder, Petersburg har enkom blifvit bygdt vid Newa, och Berlin beklagar: dagligen; att det ej ligger. der Alstern och Hben sammanflyta. Donau, Wolga, Eufrat och Ganges bilda lika litet som Weichseln, Rhen :eller Donau en gräns, och då det gällde attpå Pariserkongressen rektificera ryska gränsen vid mynningen al sistnämnda flod, aktade sig Frankrikes och Englands diplomater noga att lemna Ryssland ens ett tillträde: till densamma. Dt visste att de begge stränderna snart måste tillhöra den mest kringgripande nation. Utsträckningen från den ena stranden til! den andra är en så naturiig, att det ej finnes något exempel i de civiliserade länKN rd RR RR a a MA