de tvenne sednaste rättegångsdagarne framkallades emkan Carlsson, hvilken, enligt allmänna åklagarens yrkande och rättens föreläggande vid sednaste förhör, i dag inställt sig för att ytterligare höras öfver det af henne förut afgifna vittnesmål. Allmänna åklagaren trodde sig nemligen ha förmärkt någon tvetydighet i hennes förut afgifna berättelser om de kännemärk som hon sagt sig ha sett å det armband, tillhörigt de från fru Steuch stulna nipperna. hvilket hon uppgifvit skulle funnits i Wiströms hand före visitationen. Hustru Carlsson, nu härom tllspord, vidblef till alla delar sitt afgifna vittnesmål samt att hon i armbandet sett dels ett hål, dels ett ritadt märke; om det var ett C. eller S. kunde hon dock ej säga. Härvi Wiström den anmärkning, att Carl hafva ovanligt goda ögon, som vid ett h påseende kunde upptäcka sistnämnda rit märke, hvilket var så otydligt. att andra ej utan stor uppmärksamhet kunde finna rätt derpå. Till denna anmärkning genmälde hustru Carl son, att hon haft god tid att bese armbandet: ty det hade legat bredvid Wiström på en stol. under det han låg och sof; och hade hon då tagit och ytterligare betraktat detsamma. vindqvist bad nu att få fästa rättens uppmärksamhet derpå att f. d. konstapeln Lindroth, som synbarligen hela tiden gått Norstedts ärenden, haft flera samspråk med Lindqvist hvarunder han skulle gitfvit honom åtskill vinkar om att han kunde skydda Lindqvist, om Lindqvist ville gå in på hans förslag. Då Lindqvist emellertid sökt att få Lindroth att i vittnens varo yttra sig härom, hade emellertid Lindroth undandragit sig att afgifva någon närmare förklaring. Ordiöranden anmärkte att dy likt prat ej kunde komma under rättens pröt ning. Härefter uppmanades Lindqvist att up gifva namnet på den person, af hvilken han skulle erhållit upplysning derom att Jerngren kl. 12 den dagen, tationen skedde hos Norstedt, kommit utspringande denne. sFörhållandet hade, ade ordföranden pu förändrat sig. ty i stället för att Lindqvi då å tjenstens vägnar hördes upplysningsvis i saken, på grund hvaraf ock domstolen ej ålag! honom att uppgifva denna persons namn, stode han nu sjelf misstänkt inför rätten såsom den der nött och gömt med den verkliga tjufven. Det vore nu för såväl Lindqvists. eget fredande som nödiga upplysningars vinnande af vigt a. Lirdqvist uppgåtve namnet på denna sin sagesman. På denna fråga af ordföranden syntes Lind qvist synbarligen ej förberedd, utan svarade: att han visserligen ville göra det, om rätten ovilkorligen ålade honom att afgifva en dylik upplys ning, ehuru det kanske kunde störta hela polisen. Ordföranden förmenade dock att det ej kunde vara så farligt, utan uppmanade Lindqvist at uppge hars namn, då Lindqvi t yttrade: Jo cm jag nu måste säga det, så hette han Nyber; och är cn för tredje resan straffad person; ha finnes likväl ej mera här i Stockholm, utan ha: afvikit härifrån och förmodligen tagit hyra pi något fartyg. Wiström upplyste äfven att ifrågavarande Ny berg från Stockholm afvikit, samt tillkännaga sig ej haft någon vetskap om, att Lindqvis den ifrågavarande dagen sammanträffat me: nämnde person. Allmänna åklagaren gjorde nu Lindqvist upp ärksam på den egna omständighet, att Lind qvist och Wiström just den ifrågavarande dager varit ute för att spana efter nämnde Nyberg ocl en annan kronoarbetskarl, vid narten Helin, den samme som så illa tilltygade poliskonstapeh Holm och med hvilken i dag rannsakning äfver förevarit. Aklagaren fann det underligt, at Lindqvist ej gripit karien, då han träffat oc samtalat med honom. Wiström bekräftade denn: allmänna åklagarens utsago, under uppgift til lika, att ifrågavarande Nyberg af Lindqvist och Wiström efterspanades, emedan han, som stod under polisens uppsigt, afvikit från sin lostad Han efterspanades ej för något för tillfället sär i nget brott. ter dessa vunna uppl ; saken till minnes, yttrade S gifna förhålland re sannt, men att han låtit karlen emedar. den tjen-t han gjort honom genom upp Jernirens besök hos Norstedt varit å vigt. Han hade tyckt sig kunna göra detta, så myc ket hektre som någon skriftlig order ej blifvit en om Nybcirg ande. Tillika !örule Lindqvist, att Nyberg sannolikt v re ma person, af hvilken Jerngren uppgifvit sig ha bekommit de hos fru Steuch stulna nipperna. ehura Jernzren i sin beräuelse kallat honom Larsson. Med anledning af den uppgift Lind qvist af nämnde Nyberg erhållit, hade han gått in till Norstedt, då hans misstanka blifvit väckt mot hustry Norstedt genom hennes förnekande af att en straffad person nyss förut varit inne hos henne. Som polisprotokollerna upptaga, att hustru Norstedt vid första förhöret i poliskammaren skulle förnekat, att Jerngren eller annan misskt person varit inne hos henne den dagen. då visitationen egde rim, sporde nu ordföranden henne om så varit händelsen. Hustru Norstedt bestred i denna del polisprotokollet, under förklarande att hon i polisen yttrat alldeles detsamma som vid visitationen till poliskonstaplarne och sedermera inför rådhusrätten, nemligen att hon ti!l en början nekat, hvilket skett af blygsel att visa det hon hade något slags bekantskap med en straffad person, men sedan omtalat sanna förhållandet. Lindqvist bad härpå att få den frågan framställd till hustru Norstedt, om icke han vid vi sitationstillfället, då hon nekade till Jerngrens besök, uppmanat henne att erkänna sanna förhållandet för sitt eget fredande, emedan han ej ville henne något ondt. Hustru Norstedt, härom spord, nekade att af Lindqvist ha fått någor sådan uppmaning. Lindqvist tillkännagaf nu att han hade låtit inkalla ett vittne, skräddare mästaren Bäckström, för att höras angående åtskilliga omständigheter rörande hans hustru: men enär polisrethissen angående de förhör, som med henne hållits och med anledning af hvilka hon blifvit inmanad i häkte, ej kommit rätten tillhanda och således någon ransakning i denna del af målet nu ej kunde företagas, tillkännagaf rätten att förhöret med Bäckström finge anstå till nästa rättegångsdag, likasom uppläsandet af en längre skrift, som Norstedt inlemnade. Wiströms vittnen, åberopade af honom för att förringa vigten af enkan Carlssons vittnesmål. förekallades nu. Härvid tillkännagaf Wiström sjelf att ett af dem, hustru Lenholm, vore för stöld straffad, ehuru för tio år sedan; önskande han hennes hörande endast upplysningsvis, hvilket dock af rätten afslogs, hvarpå Lenholm fick aflägsna sig. Sedan ordföranden frågat om något jäf förefunnes mot de andra vittnena, och nägon an