öfning. Man har rätt att fråga, om Stockholms sam: älle, såsom en enhet betraktad, kan hålla sig främmande för dessa ansträngningar af enskilda individer och lemna dem utan ett kraftigt understöd. Hafva desse frivilliga beväpnat och öfvat sig för sitt nöjes skull eller för att försvara blott sig sjelfva? och har icke staden de största skäl att antaga deras erbjudna tjenst och för dem på allt sätt underlätta bemödandet att vinna skicklighet till stadens försvar? Vi skulle ha gjort denna fråga långt före detta, om vi haft någon att ställa den till. Tyvärr kan Stockholm icke smickra sig med att ega någon representation, som kan få detta namn. Vi och många andra ha många gånger sökt Stockholms representation för gäfves och en lång erfarenhet har visat, att den aldrig är tillfinnandes der den borde vara. Den har hvarken makt eller kraft att handla såsom stadens representant, den representerar ingen enhet, som kan motsvara staden, och stadens intressen hafva också blifvit vårdade på ett sätt, dess behof förekomna i en stil som utgöra kritiken på denna representation. Det har, säga vi, icke funnits någon stadens representation att vända sig till med en framställning om Stockholms skarpskytteförenings behof, ingen af hvilken man kunnat hoppas något biträde, och med stadens medel och många resurser förhålles så att de icke räcka till mera än på sin höjd till behofven för dagen, om ens det, och inga tillgångar finnas derutöfver. Men nu har den ovanliga och lyckliga konjunkturen inträffat att en tillgång kan beredas, för hvilken ännu ingen användning blifvit påtänkt. Denna tillgång är hundskatten. Såsom bidrag till skarpskytteföreningen skulle den icke utgå al stadens kassa till löpande utgifter, utan af stadens hundegares bidrag, och öfver dess användning besluta de, som bestämma skattens påläggande och dess belopp, i den ordning, som innes stadgad i afseende å sådana kommunalutskylder, hvilka äro för staden gemensamma och icke af särskilda korporationer utgöras. Det är således ett stort antal, som eger denna beslutanderätt, och man bör kunna förutsätta, att detta antal skall ha känsla för stadens invånares förbindelse att bidraga till kostnaden för stadens försvar. Vi torde få fästa dessa beslutandes ippmärksamhet på några särskilda omständigheter, som tala för hundskattens anslående till Stockholms skarpskytteförening. Om man vill denna förenings bestånd, fortfarande verksamhet, utbildning i militärisk färdighet och utveckling i styrka och antal, kan den icke lemnas åt sig sjelf. Man har fordrat af dess medlemmar en stor tidsuppoffring, anskaffandet af gevär, uniform och utredning, bekostandet af ammunition och aflöning åt instruktörer, men man år alltför långt om man också fordrar anäggning och bekostande af skjutbanor och förhyrning af platser dertill samt af exercislokaler. Att pålägga dem äfven detta vore en orimlighet, om man fordrar ett större antal medlemmar än som kan samlas inom de förmögnare klasserna; och äfven om man skulle inskränka sig till dessa klasser, hvarigenom ändamålet naturligtvis förfelades, vore fordran obillig, ty uppoffringen från individen, äfven utom denna utgift, är alltför betydlig. Deremot är det alldeles i sin ordning att staden, till hvars försvar man beväpnat sig, lemnar ettstörre bidrag till bekostandet såväl af öfningen som öfningslokalerna. Detta är så mycket nödvändigare ju mera kårens tillväxt i antal. gör de hittills anlitade ressurserna otillräckliga. Må man komma ihåg att dessa ressurser äro resultatet af frivilliga insamlingar, för hvilka stora ansträngningar blifvit gjorda, men hvilka dock icke utfallit synnerligen rikligt. Redan för nästa år kan föreningen icke göra sig någon säker räkning på tillflödet af sådana bidrag, hvilka väl kunna tillfalla en ny sak under det entusiasmen för densamma är liflig, men sällan fortfarande gynna en gammal, då icke egennyttan och de personliga fördelarne sätta sina krafter i verksamhet, hvilket här icke kan blifva förhållandet, då det blott gäller uppoffringar för alla af tid och arbete till endast den stora gemensamhetens bästa. Om skarpskytteföreningen skulle sålunda blifva lemnad åt sig sjelf, kan den icke blott icke utvidga sig för att motsvara sin uppgift — den måste sammansmälta tilldess icke flera qvarstå, än sådana ekonomiskt oberoende personer, som kunna bära kostnaderna, och dermed vore ock den totala upplösningen gifven och man skulle få se slutet på detta underverk, som tilldragit sig i Stockholm, att inemot 800 man utan personlig fördel ställt sig under krigslagarne för en id6 och gjort under loppet af ett år en uppoffring af mer än 150 rdr pr man, fattiga såväl som rika. Hundskattens anslående till Stockholms skarpskytteförening skulle sätta dess styrelse i stånd att, utan det slags ekonomiska bekymmer och äfven pekuniära risk, som hittills försvårat dess verksamhet och gifvit densamma många bryderier, med ugn och kraft bedrifva nationalbeväpningens utveckling i hufvudstaden till det föresatta målet: stadens verkliga trygghet, det vill säga icke den trygghet, som ligger i lättsinnets blind het eller lätjans tanklöshet vis å vis den kommande dagen och dess fara, utan tryggheten i känslan af sin lörmåga af ett sjelfförsvar, Bom kan bjuda en mäktig ovänlj Am mom pe — — p-— br rg ONA As DD åå MM