Rätlegångsoch Polissaker. Norstedtska målet. Vi meddela här em närmare redogörelse för de märkliga upplysningar; som nu sednast irdetta mål vunnits vid. det af polismästaren Wallenberg i går i makarne Lindqvists bostad hållna polisförhör, dervid stadsfiskalen borgmästaren Mellbin var närvarande. Smeden Norstedts berättelse meddelade vi i går, men tillägga nu dertill följande: Under samtalet å mjölkmagasinet innanför skärmen hade hustru Lindqvist yttrat till Norstedt: Uppe hos mig har jag en nål; och den skall jag oförmärkt sticka bakom byrån ikonstapeln Wiströms rum. Som viikor härför begärde hon att Norstedt skullt förmå smeden Raab: att vid förhöret påföljande dag återkalla sin uppgift att dyrken lånats på Kristinadagen, äfvensom att skyndsamt hos polisen göra anmälan om visitation hos Wiström. Han skulle framställa yrkandet derom på der grund, att en sådan visitation förut blifvit verk ställd hos Lindqvist. Sedan nålen, hvilken, såsom hustru Lindqvist uvpgaf, varit bland d guldnipper som stulits från fru Steuch, sålunda anträffats hos Wiström, kunde denne, menade hon, icke undgå att-bli häktad och hennes mar fri från all misstanke och åter få tillräda sin befattning. Sedan Norstedt lofvat uppfylla dessa vilkor hade de begifvit sig ut i förstugan, de Norstedt skulle vänta medan hustru Lindqvist hemtade nålea och gjorde sig ärende in uti Wi ströms rum för att oförmärkt stoppa nålen bakon dragkistan. Straxt derefter hade hustru L. kom mit trappan utföre och anmodat Norstedt stig: in i hennes kök, hvilket ej vore farligt, emedar. hennes man låg och sof i rummetinnanför. Hoi. hade då uttryckt sin ledsnad öfver att lås vari anbragt utanför dörren till Wiströms rum, eme dan dennes städerska gått bort, så att DL. icke kunnat komma in i rummet. Hustru L. hade haft nålen i handen och ur en i fönstret liggande barnbok utrifvit några blad för att deruti inlinda nålen: Norstedt hade föreställt hustru Lindqvist det oriktiga uti attinlinda nålen i bokbladen, emedan sådant möjligen vid en blifvande undersökning skulle röja henne, Medgifvande sådant, hade hustru L. kastat bladen ifrån sig å golfvet. Norstedt hade derefter yttrat till hu: stru Lindqvist: Kan icke frun låta mig ombesörja alltsammans och lemna mig nålen? Härpå hade hon icke svarat något bestämdt, men Norstedt. hvilken några ögonblick förut gjort sig ärende ut i förstugan och vinkat åt sina medhafda vittnen att hålla sig i beredskap utanför dörren, öppnade nu densamma, och dessa, som voro hr innich och juveleraren Engman, trädde: in. Norstedt yttrade nu till dem: Fru Lindqvist har en stulen guldnål som hon visat mig; nu bör visitation ske, ty hon har bestämdt stoppat den på sig. Hustru Lindqvist, hvilken åter var rusig och under -åbäkande sprang rundt omkring i rummet, uppmanades derefter att förklara sig. Bredvid henne stod nu hennes man, konstapeln Lindqvist, hvilken ifrigt sökte biträda henne i hennes förklaring och föra henne till minnes åtskilliga detaljer, derunder mannen Lindqvist ofta ttrade: SJag anhåller att det fages till protoollet. Hustru Lindqvist, som bestred att hon dagen förut i polisförstugan hviskat åt Norstedt och uppmanat honom besöka henne, berättade: Då Norstedt jemte några herrar inkommit å mjölkmagasinet hade hon sutit och druckit kaffe med enkan Jonsson, hvilken håller mjölkmagasinet. Norstedt hade då bedt henne följa med sig in bakom skärmen. : Fan hade då uppmanat benne att lemna honom upplysningar för att kunna få Lindqvist och Wiström fast för Steuchska stölden. Ett hundra riksdaler gör mig ingenting, och för resten borde väl frun vara angelägen att bli af med en sådan man frun har, som behandlar frun så illa att: han dagligen piskar och misshandlar frun, så att hon blir blodig. Norstedt skulle tillagt: Vill frun ge mig upplysning, nog skall det bli bra med Raaben. Hustru Lindqvist hade icke ingått på förslaget, utan gått pp till sitt rum, dit Norstedt följt henne; och håde Norstedt der oförmärkt stuckit guldnålen uti ryggen på hennes kofta, der densamma af hr Mäönnich varsnades och framtogs. Vi öfvergå nu till vittnesförhören. Juvelerarearbetaren Engman, hyilken är boende i samma hus som Lindqvist, berättade: I måndags e. m. hade han varit inne 3 enksn Jonssons mjölkmagasin. Hustru Lindqvist hade då, blodig i ansigtet och med den påhafda kof tan nedfläckad af blod, kommit inrusande och anmodat honom skaffa polis, emedan hennes man återigen illa slagit henne derföre at han fått veta att hon, oaktadt hans stränga förbud, skulle hafva: samtalat med Norstedt. Hustru Lindqvist hade då yttrat: Herre Gud! har de gjort nigot ondt, så är det ju lagen som skall straffa mig; men icke har Lindqvist rättighet att så illa misshandla mig. Enkan Jonsson hade då sagt åt Engman: åt bli att hemta polis; sådant är ju så vanligt. Engman hade dock ansett sig böra anmäla saken å polisvaktkontoret, och en konstapel hade följt honom till mjölkmagasinet. Då, på af konstapeln framstäld, fråga, hustru Lindqvist förklarat att hon icke hade några vittnen att åberopa, kunde konstapeln icke med saken taga annan befattning, än att för sin förman anmäla förhållandet. Någon stund der fter hade Norstedt inkommit och haft med sig Minnich. :Norstedt hade då frågat: Ar detta fru Lindqvist? Hvarpå hon invändt: Nej, bara madam Lindqvist. Sedan kaffe och bayerskt öl druckits, hade hustru. Lindqvist bedt att få tala med Norstedt och ingått bakom skärmen. Hvad de talade om kunde Engman icke så noga uppfatta, emedan han hör illa och hustru Lindqvist al.tid framhväser orden; men orden Raab och Wirström hade han hör. Engman hade, sedan sämtalet varat öfver en qvarts timmas tid, öppnat på skärmen och då funnit hustru Lind qvist visa sig så ab mot Norstedt atthon kysst honom. Straxt derefter hade hustru Lindqvist, åtföljd af Norstedt, gått ut och, enligt hvad inkommande personer berättat, stått i trappan och samtalat med Norstedt. Då vittnet deretiter jemte Minnich utgått i förstugan, hade de på Norstedts vink begifvit siginiLindqvi.ts kök. Hustru Lindqvist hade då visat sig mycket förskräckt, men nekat att inneha någonnål. Miinnich hade dock sedermera varsnat densamma sitta i koftan straxt bakom venstra armen. Tlikhet med hvad Norstedt uppgifvit, intygade Engman att uti fönstret legat en. barnbok och å golfvet två blad ur en bok, hvilka Männich upptagit. (Dessa blad, som öfverlemnats till polismästaren och nu förevisades, voro utrifna ur en barnbok, tryckt hos Palmqvist.) Konstapeln Lindqvist, derefter tillfrågad om ER vä