BE STOCEHOLM den 2 Oki. fN HN Sedan Europas blickar nu en tid med sd fredsställelse och glada förhoppningar varit 1 riktade mot Södern, under det man deremot i med grundade farhågor betraktat det stora; sorgespelet i den aflägsna Vestern, synes i; närvarande ögonblick i östra Europa tvenne olitiska vulkaner vara färdiga till utbrott. Två ädla nationaliteter inbegripna i en kamp, ehuru ännu blott moralisk, emot ett främmande förtryck, äro naturligtvis egnade att hos hvarje tänkande och kännande väcka : det lifligaste intresse. Utsigterna till framgång äro emellertid för hvardera af dessa nationer mycket oiika. Den ungerska, sjelf temligen stark och mäktig, ber att kämpa. emot en fiende, hvars välde redan börjat i losspa i nästan alla sina fogningar. Dent polska åter befinner sig gent emot en fiende, hvars makt, om ock något medtagen,; likväl ännu bibehåller hela sin genom det barbariska elementet fruktansvärda styrka. Hura de upplysta i Polen uppfatta den nuj pågående krisen, och huru det rop för ett visst slags liberalitet, som Rysslands regering nyligen lyckats förvärfva, redan börjat, till följd af dess sednast i Polen följda politik, förstummas, finner man af en till Journal des Debats ställd korrespondens från Warschau, ur hvilken vi här meddela ett utdrag: Tillåt mig att för denna gång vända bort mra blickar från vår allt mer och mer ailvarliga och växande agitation, för att egna en tanke af smärtfullt medlidande åt denj ställning, hvaruti de sednaste händelserna försatt våra förtryckare. Denna kän:a är! uppriktig, den utgår från djupet af våra j: hjertan, och hvarföre skulle väl detta fö våna? Vi veta ej med oss någon känsla af hat och bitterhet, och vi skola aldrig förgäta, att ryssarne äro våra bröder i Gud. Redan år 1831, under vårt nationalkrig, buro våra fanor följande inskrift: För vår frihet och för eder!X och ännu i denna stund är bland alla de sånger, som i kyrkorna af vårt folk uppstämmas, ingen hjertligare menad än den som börjar med dessa ord: 4Värdes, o Gud, upplysa ryssarne och rena deras hjertan! åtom oss derföre i minnet återkalla den plate som Ryssland ännu i början af detta r intog i Europas libera:a opinion, äfvensom de förhoppningar, i hvilka det då tycktes ha fulli skäl att invagga sig. De våldsamma rörelserna i Vestern alltsedan 1848 hade nästan utplånat minnet af Nikolai reering, och härtill bidrog till en stor de! en nye monarkens obestridligen goda hjerta och ädla syften. Ryssland hade nyss slutat ett af de allvarsammaste krig utan att förlora något af sitt område, och efter att på några år Såterhemtat sig, kunde det ånyo börja tala om denna orientaliska fråga, en af dess stora frestelser, men hvars rättmätighet jag nu ej vill undersöka. I början a innevarande år talade man till och med om en intin allians med den främsta nation) på den civiliserade kontinenten, den nation, om hvilken alla de drömma, som inom R.ssland ha stora ting och stora företag i sigte; och utan att här vilja undersöka hvad som i detta rykte kunde ega grund, så är blotta omständigheten, att det kunnat uppkomma, allvarsamt diskuteras, ja till och med väcka farhågor, no: för attkunna bedöma den terräng, som czarväldet vunnit i den allmänna opinionen. Den hållning, som denna makt intog i afseende på den italienska frågan, bidrog äfven i sin mån att gynsamt stämma sinnena. Det är väl sannt, attryssarne icke bidrogo med en enda rubel, med en enda soldat eller ens med en volontär till det italienska frihetsverkets ädla sak, för hvilken dock vi polackar utgjutit vårt blod på mer än ett slagfält, likasom vi gjorde det för Ungern, för hvarje förtryckt folk, ja till och med för detta ortodoxa Greklana. under hvars höjda fana på den tiden icke sågs någon enda trosförvandt ifrån Moskwa eller Petersburg. Men man höll emellertid Ryssland räkning för dess neutralitet, hvilken i sjelfva verket var Italien till nytta. och man beundrade den ryska adelns entu siasm för folkens oberoende. Inom sjelfve Ryssland öppnade tillkännagifvandet om de lifegnas emancipation omätliga utsigter. Ehuru detta företag måhända var en smula brådstörtadt, och framförallt orätt uppfattad: i utlandet, så var åtgärden icke destomindre egnad att framkalla varma bifallsrop, samt att åt den enväldigaste bland alla monarker bereda en hyllning, utgången från sjelfva Garibaldis republikanska hjerta. Slutligen började de bland ryska adeln, till hvilke vårt tidehvarfs upplysning hunnit, att talv om liberala institutioner, om ett konstitutionelt styrelsesätt, som skulle införas i: Peter: och Katharinas monarki, och man förtvifladc icke ens om att med den vind, som nu blåste. kunna temligen hastigt vinna detta mål. Men plötsligen såg man Polen resa sig. och denna syn var nog för alt störa, om ej förstöra alla dessaförhoppningar. Poler reste sig utan vapen; det gjorde ej annat än ätt sjunga en hymn och bedja i kyrkorna, men lyckades icke destomindre att undergräfva sin jättelike motståndares moraliska välde. Skulle man ej kunna tro sic försatt tillbaka uti kristendomens första år handraden; då man såg ett ef verldens största riken nödsakadt att begagna drufhagel och ett belägringstillstånd emot ett enkeh bedjande från gubbar, qvinnor och barn? Hvilket skådespel att se Sebastopols tappre försvarare häpen och orolig efter en seger.