inskränka oss till dem, vi vid en hastig genom läsning af Johannis evangelium funnit. Till und vikande af missförstånd vilja vi förut förklara att vi icke göra samma skillnad som hr L. emel lan Frälsarens egna ord och den öfriga bibeln så mycket mindre som Frälsarei såsom gudom lig auktoritet sjelf tidt och ofta a lage och profeterna, samt uttryckligen sade till sina lär jungar: den eder hörer, han hörer mig, och: ! skolen ock desslikes vittna, ty I hafven varit mec mig af begynnelsen. De språk ur Johannis evan gelium, på hvilka vi önska att fästa uppmärk samhet, äro: På det alle skole hedra sonen, så som de hedra fadren. Hvilken som icke hedrai sonen, han hedrar icke fadren, som honom sänd: hafver (5: 23). Sannerligen, sannerligen säge: jag eder: den tid skall komma, och är nu alla redan, att de döde skola höra Guds sons röst; och de henne höra, de skola lefva.: Ty såsom fadren hafver lif i sig sjelf, så hafver han ock gi sonen hafva lif i sig sjelf (5: 25, 26). Sannerligen, sannerligen säger jag eder: hvilken som tror på mig, han hafver evinnerligt lif. Jag är lifsens bröd (6: 47, 48). Utan I äten menniskones sons kött, och dricken hans blod, så haf: ven I icke lif i eder (6: 53). Förr än Abraham var född, var jag (8: 58). Jag och fadren iro ett (10: 30). Jag är uppståndelsen och lifvet: hvilken som tror på mig, h .n skall lefva, om han än död blefve (11: 25). Den mig ser, han ser honom, som mig sändt hafver (12: 45). I kallen mig mästare och herre; och I sägen rätt; ty jag är ock så (13:13). Jag är vägen, sanningen och lifvet... Känden I mig, så känden I ju ock min fader; och nu kännen I honom och hafven sett honom. . Philippus sade till honom: Herre, låt oss se fadren; så hafve vi nog. Sade Jesus till honom: Jag är så lång tid när eder, och du känner mig icke: Philippus, den mig ser, han ser fadren; och huru säger du: låt mig se fadren? (14: 6—9). Jag är vinträdet, I ären grenarne; den som blifver i mig, och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra (15: 5.) Sanningens ande skall än mig; ty af mitt skall han taga och förun a eder (16: 14). Och nu, Fader, förklara du mig när dig sjelf med den klarhet, som jag hade när dig, förr än denna verlden var. Dessa språk visa ovedersägligen, att Jesu lärjungar ej uppfunnit dogmen om hans gudom, utan att det var i fullkomlig öfverensstämmelse med hans egna ord, som Johannes Döparen om honom vittnade: Efter mig skall komma den före mig varit hafver; ty han var förr än jag (Joh. 1: 15, 30), och: den som ofvanefter kommer, han är öfver alla; den af jorden är, han är af jord och af jorden talar han; den af himmelen kommer, han är öfver alla (Joh. 3: 3D; som evangelisten Johannes säger: I begynnelsen var ordet; och ordet var när Gudi, och Gud var ordet; och ordet vardt kött och bodde ibland oss, och vi sågo hans NN såsom ende Sonens härlighet, full med nåd och sanning (Joh. 1: 1, 14); som Paulus säger: hvilkas äro fäderne, der Kristus af född är på köttets vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga (Rom. 9: 5). Det gamla testamentet ger ock på mångfaldiga ställen tillkänna att Kristus skulle vara Gud, såsom i Esaias 9: 6, i Micha 5: 2, samt Ps. 110: 1, hvilket ställe Frälsaren sjelf en fång anförde, då han för dem, som på hans tid tröstade på sig sjelfva, ville bevisa sin gudom. Ja, icke blott Jesu vänner uppfattade så hans lära och upp-: trädande; äfven hans fiender vittnade detsamma ; såsom det heter i Joh: Ev. 5: 18: Derföre sökte judarna ändå mer efter att döda honom; ty han. ej allenast bröt sabbathen, utan ock sade Gud vara sin fader, ed sig sjelf lik med Gud; i Joh. 10: 33: För god gerning skull stena vi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som är en menniska, gör dig sjelf till Gud; och i Joh. 19: 7: Vi hafva lag, och efter vår lag skall han dö; ty han hafver gjort sig sjelf till Guds son. Af allt detta är klart, att hr L. blott uppfattat en sida af Frälsarens ord, men deremot förbisett alla de ställen, der han sjelf uttryckligen talar om sig som Gud: Det vore ock i sanning underligt, om det skulle vara förbehållet vår tids filosofer, hvilka väl jemförelsevis föga studera bibeln, samt än mera sällan dervid anropa den Helige Andes bistånd, om hvilken det heter att han allena utransakar all ting, ja ock Guds djuphet (1 Cor. 2: 10) — om, säger je det skulle vara dem förbehållet att rätt uppfatta Frälsarens ord, men att de, som haft detta ord till sin RT spis, som derpå lefvat och dött, som på alla tider och alla rum kommit till i hufvudsaken enahanda uppfattning derat, skulle hafva misstagit sig. Den ortodoxa läran om Frälsarens person är således visserligen den skriftenliga, och om menniskorna finna den stötande och obegriplig, så förundrar det oss ingalunda, då skriften sjelf säger, att gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbarad vorden i köttet (1 Tim. 3:16); och: ingen kan kalla Jesum en Herra, utan genom den Heliga Anda (1 Cor. 12: 3); ja aposteln Paulus bekänner sjelf: icke att jag det redan fattat hafver; men jag far fast derefter, att jag det fatta må (Philip. 3: 12). Det finnes i sjelfva verket endast två konseqventa sätt att bedöma Jesus Kristus, nemligen att antingen enligt Hans egna ord och hela skriftens intyg erkänna Honom för Gud, för verldens försonare och domare, icke blott dess lärare; eller ock att förklara Honom för den största bedragare och Gudsförsmädare, som någonsin funnits, såvida Han, ehuru en blott menniska, -utgaf sig som Gud, lät AIG sig som Gud, jorde sig jemlik med Gud, kallade sig verldens jus, verldens lif, men deremot sade, att alla anfarmemniskor voro utan lifisig sjelfva, tills de blefvo införlifvade med Honom — anspråk, som, fall de voro ogrundade, göra alla hans öfriga dygder till en styggelse, så att man måste erkänna, att öfverstepresternas dom var all rätt, då de dömde honom till döden, såsom den der hädat Gud. Att hr L. varit nog inkonseqvent att ej så fullt jaga ut steget, kommer, hoppas vi, deraf att han ännu har i sitt samvete en röst, som vittnar, att Jesu höga och rena bild ej kan vara en bedragares. Måtte han ock deraf draga den slutsats, som med nödvändighet följer, att Han verkligen var Gud! Och härmed tager jag afsked af den från gammalt af mig kände och älskade man, med hvilken ake i en strid af så omätlig betydelse: --Måtte den Herre, hvars sak jag vägat öra, afböja hvarje menligt inflytande af dessa i rälmening yttrade rader, såväl för min mötstånlares dyrbara själ som för andrå, som kunna komma att läsa dem ; och måtte hr L. och n ånga Andra, som nu i otro förkasta det enda namnet, hvilket de kuniia frälsas, en gång i salig försdmjukelse och fröjd få instämma i Thomas nu så föraktade utrop: Min Herre och min Gud!