En drosk-kusk tenorsångare. En af de intressantaste personligheterna bland nutidens operasångare är utan tvifvel tenorsångaren Theodor Wachtel, hvars namn för närva rande är det mest firade i Berlins musikaliska och dramatiska kretsar. Hans lefnad visar, huru en betydande talent kan bryta sig väg, till och med om den tillbragt sin ungdom i en frår konst och konstnärslif aflägsen region. Under ingalunda! gynsamma yttre förhållanden föddes Wachtel år 1827 i Hamburg. Hans föräldrar hadc då blott en ganska ringa inkomst, hvilken knappt förslog att bestrida de nödvändigaste lefnadsbehofven. Fadren, en kusk, bragte det dock genom flit, ordentlighet och sparsamhet så långt. att han kunde köpa sig eget åkdon och bedritva åkerirörelse, hvilken småningom allt mer oc! mer förkofrades. Den unge Theodor skulle bli kontorist. men dertill visade han ingen håg. Deremot var teatern och isynnerhet operan ho nom mycket i smaken. Så ofta som möjligt be sökte han derföre operarepresentationerna. Mer en alldeles utomordentlig förkärlek hade han fö: fadrens yrke. Redan Såsom gosse intresserade han sig lifligt för hästarna, och då tiden va inne för honom att välja ett yrke, låg han efter fadren med enträgna böner, att ej anställa honön: på kontor, utan egagna honom i-sin egen rörelse. Theodor, som sjelf lika litet som hans fa milj anade hvilken talang som slumrade hos honom, befann sig nu i sitt element. Han var en vacker gosse och ansågs för den skickligaste och elegantaste drosk-kusk i Hamburg; man kal lade honom Skuskarnes konung, och Wachtels åkdon var Nr omtyckt och eftersökt. I syn: nerlig gunst hos den unge körsvennen stodo tea terns storheter. Tan lät ingen annan taga dem ifrån sig; för skådespe ets, operans och balettens koryfeer, hvilka ännu till en del äro i verksam: het; har han kört. Efter sin fars död skötte han rörelsen åt sin mor. Härigenom togs hans tid ännu mera i anspråk, så att han måste något åsidosätta sina svärmerier för konstnärerna. Först i hans 23:dje år blef man uppmärksam på den skatt han bar i sin strupe. Sånglärarinnan mamsell Grandjean antog sig honom och rekommenderade honom hos teaterdirektionen i Hamburg. Redan efter ett halft års studier var han så långt kommen, att han kunde uppträda på en konsert, och framgången var så lysande, att han derefter ofta anmodades att biträda vid konserter. Af det redan förvärfvade erkännandet lät han dock ej förleda sig till den tron, att han var en fullfärdig sångare, utan fortsatte tvärtom ifrigt sina sångstudier, utan att a sitt åkareyrke. Ett år efter sitt första offentliga uppträdande anmodades han af en medlem af stadsteatern att medverka vid dennes recett. Det var första gången han skulle uppträda på teatern och i kostym. Han hade valt arian ur Trollflöjten: Ack detta är en engels bild; vidare sjöng han med bassångaren Bost duetten ur ärleksdrycken samt en romans ursamma opera. Framgången var lysande. Han sjöng derefter på väl ett dussin recetter på teatern, emedan recettagarne alltid hade god inkomst genom hans biträde. Det oaktadt lemnade han dock ej sin kuskbock, och till och med samma dag, han första gången uppträdde på teatern, körde han sina hästar ända till kort före representationens början. Ändtligen, sedan han fullbordat sina studier för mamsell Grandjean, egnade han sig helt och hållet åt konstnärskallet. Hantog först engagement vid hofteatern i Schwerin, men blef der för litet använd, hvarefter han erhöll plats vid hofteatern i Dresden. Men icke heller här