mig är liksom sänd af försynen. Jag har så mycket att säga dig; ack, så mycket ! cOch jag är så otålig att få höra allt hvad du har att berätta. Men säg mig nu f.rst något om Thornton — nej, först något om miss Lavinia — kors för tusan!4 och Salvator hoppade upp från soffan som en kautschuksboll och började leta i sina fickor; Com jag inte bedrar mig, så är jag sjelf öfverbringare af nyheter från la Diva. Hvar har jag det nu? u Te — hvad?4 frågade Paolo häftigt rörd: Trtt bref till dig, hvilket jag fann på posten i Rom och som jag med mycket besvär lyckats rädda ur postskrifvarnes klor. Aha! här ligger det i min allra innersta ficka.t Paolo tog brefvet, bröt förseglingen med darrande händer och slukade bokstafligen innehållet. Se här hvad Lavinia skref: Paris den 31 Jan 1855. CMin bästa signor Paolo! På min resa genom Paris har jag af madame Francoise fått höra att ni är frisk och troligtvis i denna stund befinner er åter i edert kära Rom. Jag känner mig så lycklig och tacksam öfver denna underrättelse, att jag ej kan emotstå frestelsen att säga er det. Men då jag letar efter ord som skulle kunna fullt tolka hvad jag känner, så finner jag endast tårar — ljufva tårar och stumma välsignelser. Tag emot dem — icke mindre varma, emedan de äro outialade — tag emot dem, ehuru de komma från en person, som med afseende på er har lönat godt med onat. Innerligt och ödmjukt ber jag om er förlåtelse. Sannerligen jag visste hvad jag gjorde. Jag såg, utan at förstå och tog skenet för verklighet. Jag