att han ej såsom denne har egenskapen af en regeringens embetsman. För att fullända den makt, som dessa så vidsträckta attributer förläna provinsen, skulle verkställandet af provincialrådets beslutieke, såsom i Belgien, Frankrike och för närvarande i Italien, tillkomma regeringens representant, utan provincialdeputationen och dess ordförande. Man lä er härvid kunna anmärka, att prefekten icke synes få synnerligt att göra. Han erhåller likväl i det här föreslagna systemet en vigt och en myndighet, som de cen traliserande systemerna ingalunda gifva denne embetsman. Den rättighet att kontrollera, den skyddsmakt, som i administrativa mål vanligen är ministören förbehållen, anförtros här till en stor del åt prefekten, hvarvid likväl ministeren naturligtvis bibehåller sin kontrollrätt i sista instansen. Prefekten upphälver de af kommunen eiler provinsen fattade beslnt, som ej äro formenliga, som öfverskrida dessa myndigheters befogenhet eller som ej etå i öfverensstämmelse med lagarne. BSålramt de ej inom 8 dagars förlopp blifvit upphäfda, erhålla de gällande kraft. Provincialdeputationen deltager jemte prefekten uti ko trollen öfver kommunalrådets åtgärder. Till prefekten ställas besvär från medborgare, hvilka anse sig förorättade genom kommunaloch provincialrådens beslut. Kommunen och provinsen kunna hos guvernören anföra besvär öfver prefektens vägran att godkänna deras beslut, och en sådan vägran bör alltid vara motiverad. De kunna äfven hos konungen öfverklaga de åtgärder från den adminstrativa myndighetens sida, hvilka de anse hafva ingripit uti deras befogenhet. Prefekten biträdes af ett prefekturråd, hvars befogenhet blifvit betydligt modifierad uti herr Minghettis förslag genom upphäfvandet af den administrativa domsrätten. Denna reform, förestafvad af det verkligt liberala sträfvandet att söka få bort all exceptionell domsrätt, har till föremål att åt domstolarne hänskjuta alla de tvistemål, som höra till dessas befogenhet, och att öfverlemna de öfriga åt den administrativa myndighetens ensamma agörande under de förbehåll, som äro pödiga för att sammanjemka de enskilda intressena med det allmäcnas. Ministern ansåg detifrämsta rummet vara af vigt alt återgifva domaremakten dess befogenhet i afseende på alla de mål, som naturligen tillhöra densamma, och som blifvit fråndragna dess domsrätt endast af det föga giltiga skälet, att administrationen sjelf befanns vara en af parterna. Svårigheten bestod här uti att bestämma hvilka de mål äro, som böra hänskjutas till domstolarne eller öfverlemnas åt administrationen; eller med andra ord att uppdraga gränserna emellan den verkställande makten och domaremakten. Ministern uppställer bland de mål som tillhöra domaremakten alla sådana, der fråga är om egendomsrätt, eller de rättigheter, som dermed ega gemenskap, som röra personers förhållande samt hvarje annan privaträtt, grundad på den allmänna rätten och på den civila lagstiftningen. Alla andra mål äro administrationen förbehållna under de -här ofvan angifna vilkor. En annan vigtig frihet har äfven utgjort föremål för ministerens organiserande verksamhet. För hvarje enskild eller kollektiv personlishet finns det en rättighet, hvilken kompletterar rättigheten till frihet, emedan den gifver vid handen medel att på ett verksammare sätt bruka friheten: det är associationsrätten. Kommunen och provinsen få ej beröfvas en sådan rätt. Men det gifves intressen, hvilka stå utom dessa bådas intressen, och hvilkas sfer derjemte är alltför mycket vexlande för att de skulle kunna hänföras till ett bestämdt territorialsystem. Vissa arbeten af allmän nytta, vissa betydande institutioner tillhöra denna kategori. Och då staten icke bör åtaga sig annat än det som direkt rör hela nationen, så förbehållas i ministerns förslag ofvanantydda ämnen i allmänhet åt associationer, som kunna eller böra bilda sig emellan territorialfördelningarne. Italiens administrativa anda företer af ålder i denna riktning en förträfflig institution, hittills hufvudsakligen använd i och för vägoch vattenbygnad, men som äfven skulle kunna utsträc kas: till allmänna undervisningen, fromma stiftelser, offentliga arbeten af en viss ordning. Denna institution är den s. k. consortium-associationen tillämpad på territoriala korporationer med hänsigt på de ekonomiska och moraliska fördelar, som härflyta af associationen. Det fastställes som grundsats, alt provinser, kommuner och enskilda kunna fritt konstituera sig till ett consortium för hvarje föremål af offentlig eller gemensam nytta inom gränserna af deras befogenhet. Men det gifves äfven sådana slags associationer, som äro obligatoriska. För båda slagen föreslås här bestämmelser, affattade i den mest liberala anda. Man har härvid. utgått ifrån den iden, att utvecklingen af associationsandan inom de gränser, som angifvas af hvarje individualitets rättigheter och speciella intressen, är det säkraste medlet att af sjelfstyrelsen draga alla de fördelar, som dermed äro förknippade. Vi vilja nu i korthet undersöka en at de lagar, som ge fulländning åt den af herr Minghetti föreslagna organisation, den nemI gen, som rör förvaltningen af fromma stiftelser. Det ges troligen icke något land, der dessa slags stiftelser äro så många och så rika son 1 Italien. Det är således af vigt