gen utföra den. Emellertid ha vi mås köpa dessa framtidsförhoppningar med icke obetydliga uppoffringar och förluster. Vä gilver jorden ännu alltjemt sina skördar med samma trohet och samma frikostighet som fordom, men vi fröjda oss ej så mycket åt dem som förr, emedan de skattebördor, som hvila på jorden, förökats. Derjemte visa handel och rörelse ett verkligen oroande aftagande; våra förr så lifliga hamnar bli ödsliga, våra gamla, vördnadsvärda firmor utarmas och dö ut. Hvaraf kommer nu detta? Deraf att landet alltid måste gifva och gifva, utan att mottaga eller åtminstone utan att mottaga i den proportion, som våra uppoffringar förtjena. Jag upprepar; att det är långt ifrån mig att vilja agera laudator temporis acti och göra söta miner ät den sjunkna svenska herrligheten, men vissa jemtörelser mellan förr och nu ligga dock så nära till hands och tränga sig så ovilkorligt på en, att det är svårt att slå dem ifrån sig. Redan under det svenska väldet påbörjades en kanal, som skulle sammanbinda Trebel med Ryck, ett godt stycke deraf var till och med fullbordadt; sedan vi öfvergått till Preussen, har arbetet stannat af, och nu är icke vidare fråga om dess fortsättande. Vår sjöfart blir år för år ringare och mindrövinstgifvande, emedan Preussen icke har någon örlogsflotta, som kunde skydda dess handelsflotta och förskaffa densamma behörig respekt utomlands; det lilla Sverges flagga gäller till och med mera till sjös än det stora mäktiga Preussens. Afveniångfartens välsignelse taga vi blott obetydlig del, dels emedan densamma till följd af den brist på inre förbindelser, hvaraf vi lida, afledes till andra i detta hänseende mera gynnade hamnar, såsom Rostock, Kiel, Stettin o. s. v., dels emedan ingenting göres för att förbättra våra farvatten och göra dem tillgängliga för större ångfartyg. Och framför allt jernbanorna scdan, på hvilka vi ännu alltjemt skrika oss hesa! Det är verkligen omöjligt att vidröra detta ämne, utan att erfara vissa känningar af bitterhet. Rundt omkring oss uppväxa jernvägar så till sägandes ur jorden, för alla har staten lån, garantier, understöd, och blott vi förpommerska parias måste ännu hjelpa oss fram utan denna det moderna lifvets stora häfstång! Blott vi äro ännu alltid uteslutna från den stora verldsrörelsen, hvilken till höger och venster och framför och bredvid oss framdrifver sina väldiga vågor, under det vi eländigt sitta på det torra! Ar den preussiska staten då verkligen så rik på sådana landskap som vårt, räknar den verkligen så många idoga, lifliga städer, har den verkligen ett sådant öfverflöd på arbetsamma och kraftiga män, och är den framför allt en så vidsträckt kuststat och eger den en så stor mängd handelsplatser och hamnar, att den låter vår välmående, förelagsamma och på hamnar rika kuststräcka ligga alldeles åsido i den sorgligaste isolering, likasom om vi blott voro monarkiens stjulbarn? ! Detta är ett tillbakasättande och ett värdslösande, som verkligen är himmelsskriande och hvarför nödvändigt och inom mycket kort tid hjelp måste anskaffas, om cke det djupaste och olycksaligaste missmod skall bemäktiga sig befolkningen. — heter