att deras förvaltning underkastas en verksam kontroll. Lagförslaget bestämmer nu karakteren och gränserna för en sådan kontro:l och lokaliserar densamma, d. v. s. att en stor del af de åtgärder, som hittills må ste gillas af regeringen, kunna helt och hållet afslutas inom kommunen, provinsen eller regionen. Ministeren bibehåller naturligtvis sin rätt att vaka öfver lagarnes verkställighet, men allt hvad som rör förvaltningen af inkomsterna är et Idt under ledningen af den kommunala eller provinciala representationen. Stiftandet af nya inrättningar och deras roglementen böra godkännas af guvernören. — Gällande speciallagar rörande korporationer och deras egendom förebygga hvarje maktmissbruk i denna riktning. Bland de öfver detta ämre föreslagna stadganden må särskildt nämnas det som anbefaller offentliggörandet af förvaltningens räkenslaper, samt det som uppmuntrar bildandet af komitter för att insamla och utdela bidrag i samverkan med välgörenhetsinrättningarna; hvilket är ett steg emot det mål att i den lagstadgade barmhertighetens ställe införa det fria, sjelfmanta välgörandet. Som man af denna framställning lärer finna, skulle flera statsdepartementers verkningskrets blifva betydligt inskränkt genom hr Minghettis lagförslager. Inrikesdepartementet skulle upphöra att ega befattning med hvad som rör allmänna helsovården, teatrarne, asylerna för hittebarn och vansinniga, fromma stiftelser och skogshushållningen. Det skulle för detta departement endast återstå regeringsbyråerna 1 hufvudstaden, allmänna säkerheten och fångvården. Departementet för allmänna undervisningen skulle upphöra att förvalta folkskolorna, hvilka blefve anförtrodda åt kommunerna, elementarläroverken, som öfverler nades åt provinsen, och den högsta undervisningen, som uppdroges åt regionen. Detta departement skulle sålunda ej komma att bibehålla annat än kontrollen och all männa ledningen öfver undervisningen. Från ministeren för allmänna arbeten skulle komma att förflyttas nära nog allt hvad som rör vägoch vattenbyggnader; den skulle endast behålla qvar högsta ledningen af jernvägarne, telegrafverket och underhållet af hamnar och redder. Alla dessa, förändringar skulle medföra en ganska ansenlig minskning i statens budgett samt en vigtig tillökning uti kommunernas och provinsernas budgetter. Det är ej osannolikt, att detta system, en gång väl antaget, äfven skulle medföra en minskning i ministårernas antal, enär några bland dessa i sjelfva verket ej skulle blifva mer än simpla generaldirektioner. Ostridigt kunna vigtiga invändningar göras emot den plan vi här angifvit. Man har sagt, och man skall säga, att ministören här betraktar sig sjelf som om den vore en fiende till det allmänna bästa; att den har orätt uti alt sätta alltför mycken tro till den enskilda frivilligheten; att hvad befolkningen inom en stor del af ltalien behöfver, är icke att utrustas med ett initiativ, hvaraf det hittills icke visat sig mäktigt, utan att med en fast hand ledas på undervisningens och arbetets bana; att regeringen här afsäger sig allt hvad som kan göra henne angenäm, t. ex. den allmänna välgörenheten och endast behåller qvar det som ger en obehaglig färg åt hennes verksamhet, såsom skatteväsendet, konskriptionen m. m. Häruppå svara ministörens vänner, att det för en regering är ett bedröfligt sätt att vinna popularitet, att göra folk tjenster, hvilka de ganska väl och. för bättre köp kunde göra sig sjelfva; att då man är bragt derhän att styras af embetsmän, så är man ej längre ett fritt folk, icke ens ett sig väl befinnande folk; att löpandet efter tjenster, bestickningar och intriger ej kunna förekommas genom någon: ting annat än administrativ frihet och sjelfva tjensternas decentralisation; att detär helsosamt, att regeringens högste embetsman börjat med att vara en kommunens och provinsens tjensteman eller representant; att det endast är sålunda som staten, i stället för att hvila på ett sorgligt spel af ärelystnader och intriger emellan hvarje lokalitet och centralstyrelsen, kan blifva en harmonisk byggnad, hvars våningar, mindre öfverlastade isamma mån som de äro närmare spetsen, blifva så fulländade och så oberoende som ett system kan vara då det ej är annat än en del af ett vidsträcktare system. : Härmed må nu förhålla sig huru som helst, så mäste man gifva sin aktning åt ett land, der makten är genomiträngd af dylika helsosamma betänkligheter, dessa farhågor att förmycket reglementera, förmycket Dbefalla. Man måste ge sin aktning åt denna vördnad — vore den ock öfverdrifven — för den enskildes rätt och den menskliga friheten. Ifall sådant vore (it misstag, så gifve Gud att regeringarne hädanefter aldrig beginge några andra! Hvad som för öfrigt här bör tagas i betraktande, är att denna i! ärdighet i känslan för friheten midt under de pröfningar, som Italien nu har att genomgå, utgör ett tydligt tecken på den italienska rörelsens styrka, på dess verkliga lifskraft. Om den stora förändring, som nu pågår, om enhetsidn icke vore utgången Irån sjelfva den djupaste roten af samhället, om nationalmedvetandet icke förlänade denna id en oöfvervinnelig kraft, så hade det varit omöjligt för en minister att drömma om ens den minsta af dessa reformer, så djerft föreslagna af Minghelti. I enlighet med den gammalmodiga föreställningen är visst folk ännu böjdt för alt tro en regering ådagaNNE Re grn vn Athn Al