LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO.) TJuGorörsta KAPITLET. Uppvaknandet. Under tiden hade Paolo föga glädje af sitt vistande i dyn. Ju längre hans kropp dvaldes i sensualismens gyttja, desto mindre kände hans själ sig hemmastadd i den förpestade atmosteren. Ett väsende, at naturen ämnadt att höja sig, kan icke kräla, utan att lida af detta våld på sin inners!a tillvaro. Huru kunde han, som hade drömt hela sitt lit och för ett ögonblick smakat en besvarad kärleks nektar och ambrosia — hur skulle han låta nöja sig med den föda för osjäliga djur som nu bjöds honom? Oeh ändå, ehuru vämjeligt det syntes honom, saknade han styrka att vända sig bort från Circes trolldryck. Den som förundrar sig öfver deuna motsägelse känner föga den menskliga naturen. Detta video meliora, deteriora sequor har varit ett fenomen, gemensamt för alla tider. Ungdomligt öfverdåd, sysslolöshet, vanans makt och framför allt detta farligaste af alla hinder emot en god föresats: För hv.lkens skuld numera? voro de fiender som qvarhöllo Paolo, ehuru emot sin vilja på den slippriga, sluttande stigen, Men hvilka förbländningar han än antog, så kunde de dock icke tysta, det inre vittnesbördet, som allt som oftast ropade till honom: Du förnedrar din odödliga själ! Hela din tillvaro är en förnekelse af dit föregående lif; du är en föraktlig usling -) Se A. B. un:r 150—154. 155, 157—159, 162, nu EN 186, 187, 194—200, 202—208 och