Det ar här ej iräga om alder. — De, som naturen gifvit ett fritt hjerta och en oberoende vilja; de, som studierna förberedt till striden och motståndet; de, som det manliga bekymret för det allmänna bästa drifver dit, som motgångens pröfningar qvarhålla der, och som den politiska tron kröner till segrar till och med midt i nederlaget — ack! dessa kunna på sitt hufvud bära bördan af flera eller färre år och finna sig kringströdda på lifvets olika banor, de lefva alla af samma sorger och samma glädje, af samma villfarelser och samma förhoppningar: deras själ har samma ålder. Det är till denna ungdom jag vänder mig; och äfven då jag vänder mig till henne, följa mina blickar mitt hjerta och stanna vid gränsen. Gifven hvilket namn, I behagen, åt den plats, der jag är född, så skola alltid mina känslor ha och hafva alltid haft ett enda fädernesland — Frankrike. För fyra år sedan hörde man ständigt upprepas: Det gamla Europa går hädan; det går hädan med sin gamla jemnvigt, sina amla konventioner, sina gamla rättigheter; et går hädan med allt hvad som ännu i går konstituerade det, idger och minnen, plägseder och bruk, kejsare och ministrar, talare och författare; det går, med ett ord, hädan med sin gamla civilisation. — Man vet, huru många tolkningar och tydningar detta påstående framkallar: hos somliga häftig klagan, olycksbådande förbannelser, hvilka ej äro en fallande verlds sista suck, utan den sista smärtsamma punkten i dess testamente; hos andra obestämda rysningar, manliga och sublima bemödanden, hvilka äro mer än ett hopp, mindre än en seger, en förbidan i tron. Sak samma; det är ej i en undersökning af denna kamp mellan så olika utsigter till framgång det nu är mest af nöden att ingå; den befinner sig ännu, allt till trots, i det abstrakta skiftet, och den döljer. sig ännu alltför ofta i menniskosjälens djup. För att hjelpa ungdomen att bli medveten af sin egen styrka, för att bibringa henne ett klart begrepp om hennes rättigheter, såväl som hennes skyldigher, är det ej nödigt att begrundande sinnen inom den liberala demokratien oftare framträda, för att säga oss någonting om hvad de genom studium, erfarenhet och iakttagelser lärt af dessa sista års historia eller uppsnappat af dessa inre känslor, under hvilkas inverkan det stora europeiska samhället genomgår så oväntade omvexlingar, utan tvifvel för att komma till ännu besynnerligare, ännu mera afgörande läror. Med andra ord: huru långt har i Europa den politik kommit, som efter 1848 åtagit sig värfvet att föra samhällena och nationerna på räddningens väg? Huru är det med de folk, som så beredvilligt afstodo sin frihet samt så hastigt, så fegt upphörde att intressera sig för sitt eget öda? Hvad betyder väl, hvad lär man sig väl af denna nedstämdhet, denna trötthet, dessa farhågor, denna otålighet, smärtsamma symptomer till jag vet ej hvad för på en gång högtidlig och orolig väntan, som nu röjer gig i regeringarnes såväl som folkens minsta sträfvanden, minsta handlingar? Tag eh karta öfver Europa — och jag vågar påstå, att på hvilken trakt af den gamla verlden er uppmärksamhet än må stanna, hurudana edra politiska eller sociala åsigter må vara, skall ni icke träffa på en enda man, i besittning af den politiska tankens verktyg och några termer ur ideernas språk, som ej är sysselsatt att uträkna reaktionens debet och kredit. De memoirer, som skrifvits på de sista åren, äro sannerligen en rörande och lärorik läsning. Alla äro ense om att indela denna så korta, men af händelser så uppfyllda epok i två perioder, mellan hvilka kriget på Krim tjenar till skiljelinea. Låtom oss göra ett utkast af den första: År 1848, detta skifte af mäktiga, men blinda instinkter, då Euroas nationer sättas i rörelse och snurra omring på samma fläck likasom gripna af en svindel, i det de bortslösa en storsinnad verksamhet på rörelser, som gagna till intet, eme dan det fattas dem tillräckligt ljus; detta skifte, säger jag, efterträdes af ett annat, ännu mera besynnerligt — vanmaktens och afsägelsernas, då folken ömkligen sjunka ihop, likasom om det moraliska och intellektuella lifvet hölle 1å att öfvergitva dem. Man hade en feberaktig törst efter ordning och lugn; de styrande skyndade, det förstås af eig sjelf, att tillfredsställa detta dubbla behof genom att afbörda folken deras rättigheter och sig sjelfva en hel hop pligter. Inomi några månaders förlopp inhöljde en tystnad, lika absolut som den kraft hvilken frambragte den, Europas hufvudstäder. Ideernas rörelse alstannade tvärt, men till ersättning blef affärsbullret bedöfvande. Från oordnad, men, jag upprepar det, obestridligen storsinnad ifver öfvergick det europeiska samhället till den moraliska liknöjdhetens sjelfviskhet; man såg det tungsint, isigt, kallt beräknande och djuriskt sniket; man ekulle för ett ögonblick kunnat tro, att det ej längre hos detsamma skulle finnas någonting annat qvar af den menskliga naturen än dess gränslösa fåfänga. . Och denna besynnerliga period, uttrycket för en skepticism utan snille, en materialism utan finkänslighet, hade sina fanatiska beundrare, sina djerfva lofsångare. Den grymma slumen satte nyligen i handen på mig några blad rörande dessa år, hvilka blad, skrifna på olika tidpunkter af två män, hvilkas namn något sednare skulle gifva ett sorgligt genljud, voro uppfyllda af en mycket upprörd, sannolikt Mycket uppriktig entusiasm. Den ene af dessa män var den olycklige Richter, som sistlidne höst gjorde slut på sina dagar i ett fängelse i Wien; den andre var den beryktade financier, hvars helt färska olycka väckte en uppståndelse i verlden, som försynen borde ha besparat år 1861, om hon ej utan tvifvel funnit att vår generation hade behof deraf.