sö ZE VW MI BALI ALA UU J EBlig: Mellan Österrike och Ungern synas sakerua nu vara bragta på sin spets. De ungerska representanterna synas ha blifvit ytterligt förbittrade öfver tonen i det till riksdagen i Pesth ställda kejserlige reskriptet, öfver det uttryckliga ogillandet af de af riksdagen omfattade åsigter och öfver uppmaningen att skicka ombud till riksrådet i Wien. Den nästan öppet uttalade hotelsen, att kejsaren har för afsigt att med alla honom till buds stående medel motsätta sig de ungerska anspråken, her uppfyllt riksdagen i Pesth med på samma gång farhågor vch förtrytelse. Man är allmänt af den öfvertygelse att hotvet i Wien väntar och håller sig beredt på det yttersta. Det kejserliga reskriptet är affattadt i ett språk, som antyder att der icke vidare förefinnes hvarken något hopp eller någon önskan om en försoning. Man anser bitterheten i tonen vara afsigtlig. Stilen i dokumentet är torr och hård, och ungrarne anbetallas tvärt och till och med föraktligt att verkställa vissa saker, som de på förhand förklarat sig icke vilja verkställa. 1848 års lagar förklaras ogiltiga, Ungerns inkorporering med kejsaredömet förklaras vara en oeftergiflig grundsats, och konungariket anbefalles att genast skicka deputerade till riksrådet, som förklaras vara den högsta autoriteten i kejsardömet, medan, såsom en följd deraf, riksdagen nedsjunker till blott och bart en provinsialförsamling. Allt delta säges på ett så utmanande sätt, som vore afsigten att uppegga folket till någon våldsam handling. Det har allt utseende af att der å kejsarens sida förefinnes någon bestämd afsigt att söka tvist med sina undersåter. Han talar såsom hölle han handen på svärdsfästet och blickade betydelsefullt på sina väl exercerade bataljoner. Times, som kommenterar denna märkliga statshandling, frågar hvad meningen kan vara med detta häftiga svar. ?Aldrig, fortsätter tidningen, ens under det ungerska nederlagets mest dystra dagar, var kejsaren mer utmanande. Enhvar föreställde sig att magyarernas seger skulle blifva lätt. Osterr:ske hade blifvit slaget i Italien och beredde sig att motstå ett anfall på sina sista återstående besittningar derstädes. Under de närmast förflutna månaderna syntes det framför allt annat eftersträfva att försona Ungern, hade till hälften återställt dess gamla konstitution och stod i begrepp att sända kejsaren för att krönas till konung enligt de gamla plägsederna. Hvad kan vara orsaken till denna plötsliga återgång till stolthet och envishet? Har kejsaren verkligen återfallit i sin hetsiga ungdomstids däraktighet, eller umgås han fned någon fin och farlig plan emot magyarernas sjelfständighet? Dessa frågor gör man sig allmänt i Pesth. Riksdagen och befolkningen i Pesth äro öfvertygade, att det är kejsarens afsigt att upphetsa de öfriga nationaliteterna mot Ungern och på detta sätt tillintesgöra den sjelfständighetsanda, som varit rådande inom den ungerska natinoen. Vi känna icke hvilka den österrikiska kejsarens bevekelsegrunder må ha varit, ej heller till hvilken lösning han har för afsigt att föra dessa stridigheter. Reskriptet är så godt som en krigsförklaring mot Ungern, för så vidt Ungern kan betrak t:s fullkomligt instämmande i de uti riks uagens adress uttalade grundsatser. Mellan de båda programmen, det ungerska och det från Wien utgångna, finnes knappast någon sammanjemkning tänkbar. Blotta befallningen att utse deputerade till riksrådet innefattar i ungrarnes ögon en kränkning af kon stitutionens främsta hufvudgrundsatser, och måste, om den vidhålles, göra slut på alla fredliga förbindelser mellan Wien och Pesth. Endast en slutsats är möjl g, och det är att Frans Josef anser sig stark nog att möta den första schocken af det ungerska miss nöjet. Vi kunna knappast föreställa oss, att han skulle ha gått så långt och handlat med så oböjlig fasthet, så framt han icke verkligen varit besluten, att trotsa de missnöjda, och det vore intressant att veta hvad understöd Wienerkabinettet påräknar i ett företag, förknippadt med så många svårigheter som kufvandetaf ett stort rike, bebodt af den mest krigiska befolkning i hela monarkien. Något understöd från Ryssland synes nu icke kunna komma ifråga; ty icke blott fortfar ännu oförminskad den från 1834 sig date rande missämjan, ehuru för tillfället mindre bemärkt, utan Rysslands egen inre ställning är sådan, till följd af de lifegnes frigifvande och de våldsamma lidelser som derigenom blifvit satta i verksamhet, att det under åratal icke kan taga del i någon europeisk strid. Icke heller kunna vi föreställa oss att Preussen och tyska förbundet skulle ha lofvat sin mellankomst. Att garantera Österrike des: provinser tillhör icke förbundets åliggander och man har anledning tro att hvarje åtgärc i detta syfte skulle väcka stora misshälligheter till och medi de södra staterna, hvilke för två år sedan voro som mest gynnsamt stämda för Österrike. Kejsaren måste följ aktligen antagas lita på sina egna krafter. och de mest betydelsefulla yttrandena i re skriptet antyda hvad det är han räknar på. Man betraktar tydligen riksrådets bifall såsom innefattande en borgen för alla i det. samma representerade provinsers tillgifvenhet och för den fortfarande tillvaron ho: dem af denna inbördes afund, som så länge satt Habsburgska huset i stånd att bibehålla sitt välde. Ungern skall nu hållas i schack genom Croatien och Sieben