VASER LERA SAVPIASS IERg VTUCBVOLUIIE. AICIG HICUICRIT mar af familjen hördes nu såsom vittnen, och under loppet af förhöret pekade svarandens advokat Hawkins på en nära juryns plats sittande liten gubbe med eldrödt hår. hvars hela utseende icke tycktes egnadt att väcka synnerligen varma känslor i en adertonårig flickas hjerta, samt frågade om det var den omtalade fästmannen. Alla åskådarnes och de i rätten sittandes ögon riktades naturligtvis på den ifrågavarande personen, och när mannen medgaf, att han mycket riktigt var svaranden, utbrusto alla närvarande i ett skallande skratt, hvari sjelfve den allvarsamme domaren ej kunde undgå att taga del. — Mr Chambers slutade nu sitt tal för käranden med att anmärka hvad han kallade svarandens dåliga skämt att inställa sig inför rätten och låta se sig, blott för att rädda sin penningpung. Det var visserligen någon olikhet i ålder, men om tycke och smak kunde man ej disputera, och det var ju möjligt, att den unga flickan, som från barndomen känt honom, verkligen fattat tycke för honom. — Mr Hawkins, svarandens advokat, höll nu ett mycket roligt tal till juryn för sin klient. Han bestred sin ärade vederparts beskylining, att svaranden enkom visat sig inför rätten, för att derigenom befrias från skadeersättning. Saken var den, sade han, att han sjelf varit nyfiker att få se honom, och nu ansåg han det troligt, att äfven juryn skulle finna hurudan man det var, som käranden gått miste om (Skratt). Han hade sett sig omkrin 1 domsalen, för att uppspana den eventuella brudgummen, och han hade ej den aflägsnaste aning om, att den gamla herrn, som satt hopkrupen nedanför juryns plats, var rätta mannen (Skratt). Juryn hade nu sett houom och kunde nog sjelf bilda sig en mening; men det föreföll honom likväl, att om man också skulle frisera och bränna hans hår och gifva honom en sen krage med nedvikta snibbar, blå frack med blanka knappar och nankinsbyxor — och på det sättet komme han ju att se ut som en mycket fiffig gammal man — så var dock käranden icke af det slags folk, som kommer en ung flickas hjerta att brista. för det att hon ej får honom till man (Skratt). Svaranden såg ut som en gammal ungkarl, och äktenskapet var sannolikt för honom, såsom jag antar — jag förstår mig föga på dylikt (skratt) — alt. det måste vara för andra, en ganska allvarlig sak, och det finnes säkerligen ingen, son: tycker om ait låta en prokurator bringa sig tili äktenskap. Möjligen hade han, om man lemna: honom i fred och ro, gift sig med flickungen. men sedan man tussat advokaterna på honom — och han hade ej fått färre än sju bref från en enda prokurator — blef han oroli till mods, såsom väl hvar och cn annan skulle blifvit i hans ställe, och ville ej ha någonting mera med hela historien attskafta. Hufvudfrågan för juryn var ju, huuvida det kunde tillerkännas käranden någon skadeersättning, och det föreföll honom, som det alldeles ej kunde bli någon fråga derom. Om hon hade gift sig med honom, sö var han (advokoten) säker på, att när den första passionens hänryckning var förbi (skallande skratt), skulle hon ha skämts för honom oci aldrig vågat gå ut att promenera med honom, på det man ej skulle peka finger åt henne, derför: alt hon gilt sig med en så gammal stulter (stark: skratt). Om äktenskapet blifvit af, så skullc käranden haft en man, som varit lagom gammai att vara hennes farfar, ja, man kunde gerna säga hennes farfars far; och en sådan förening skulle ha burit på tok. — Juryn torde emellertid ha varit af annan mening och resonnerat som så. att en man likväl alltid måste vara en man; ty sedan domaren sammanfattat saken och juryr hållit sin rådplägning, tillerkändes käranden er skadeersättning af 150 . — Tvunget fadermord. I Rosenberg 1 Vestreussen har för kort tid sedan förefallit en hänelse, som utgör det allmänna samtalsämnet. En viss exekutor befallde sin nioårige son att mec en svafvelsticka antända krutet på fängpannan af en utaf honom förut laddad, mot honom riktad karbin, som saknade hane. Gossen vägrade att lyda och först efter upprepade misshandlin: gar åtlydde hän befallningen. Krutet blossade up och brände gossens hand, utan att skottet gick af. Fadren hällde nytt krut på fängpannan och förnyade, med mynningen riktad mot sin mun, sin begäran. Sonens förnyade mot: stånd besegrades ånyo genom misshandling. Med blodig kind och darrande hand tände denn ånyo eld på krutet och exekutorn simmade i sit! blod. Han var en ordentlig och samvetsgrann man; svartsjuka lärer hatva utgjort motivet till detta egendomliga sjelfmord. — Kaprera. En korrespondent till en tysk tidning berättar, att Garibaldi, som fortfarande lefver i sina landtliga sysselsättningar på den genom honom nu så ryktbara klippan i Medel afvet, har vid gräfningen af en brunn upptäckt en kopparoch guldmina, som efter allt utseende bör bli va mycket vinstgifvande. Har han förut vägrat emottaga alla belöningar, hvarmed man velat öfverhopa honom, synes nu sjelfva naturen vilja tvinga honom att blifva rik man. Men att upptaga grufvans rikedomar och göra Kaprera till en liten bergslag skulle icke kunna ske utan att störa egarens ensamhet och förstöra hans planteringar, hvarföre han lär beslutat att låta sitt koppar och guld tills vidare förblifva der det är. Det ligger i alla fall i godt förvar. — Skendöd. Berliner Gerichts-Zeitung berättar följande: I Weissensee bor ett förmöget bondfolk, som blott har ett enda barn, en liten dotter på omkring 7 år. Plötsligen nedföll det hittills friska och raska barnet dödt, som om det varit träffadt af ett slaganfall, och alla försök af en hastigt tillkallad lt kare att återväcka det till lifvet voro fruktlösa. Efter läkarens åsigt var barnet dödt, och de sörjande föräldrarne ställde allt i ordning till begrafningen, som skulle ega rum tredje dagen derefter. Denna dag inträffade. Det lilla liket låg i den öppna likkistan, bekransadt med blommor; fadren stod gråtande vid sidan om kistan, då det plötsligen föreföll honom som om han märkte en rodnad på barnets kinder. Han lät skyndsamt tillkalla en annan läkare från staden; denne kom också genast och föreskref, sedan han noga undersökt barnets Pp, att det skyndsamt skulle lyftas ur likkich läggas i en säng, samt att alla förbetill begrafningen skulle rödjas undan, på et, som snart skulle uppvakna från den stelkramp, hvari det befann sig, icke skulle märka huru nära det varit att blifva lefvande begrafvet. Detta skedde, och två timmar derefter slog barnet upp ögonen och var så raskt och muntert, att de lyckliga föräldrarne genast samlade alla byns barn och firade med dem deras dotters andra födelsedag. — Spelbanken I Baden sprängd. Den 5 Juli sprän de ryske grefve O. spelbanken i Baden två gånger, vid rouletten och vid faraobordet. Vinsten vid rouletten skall ha uppgått till 80,600 francs; vinsten vid faraobordet är ej känd. Grefvens insatser voro städse 6—7000 fr. (Införes på begäran.) Berlktigande. a 8 i åtskilliga af hufvudstadens tidningar. Som i. ätskll.g Allehanda och Dagbladet Om?