vårt medlidande. Men desto föraktligare är denna stolta och egensinniga afsöndring Isom, föraktande det verksamma lifvet, sät ter i sjelfbetraktelser .och botöfningar er förtjenst, närer sig med fantomer och, i stäl let för att döda passionerna hos sig, närei en egensinnig omätlig stolthet och visar ifrån sig vårt slägtes dyrbaraste gåfvor, för. nuft, seder, kärlek till föräldrar, vänner. barn och maka, i det hon försmår att blif va, hvad menniskan rätt bör söka vara, nemligen en verksam, energisk och duglig medlem i de öfriga jordborgarnes förbund. Må vi till slut kasta änhu en blick på grefye Montalembert och hans arbete. En fransysk författare Reville jemför den ädle grefven med den ädle hedningen Libanius. Likasom den sjuttioårige Libanii sköna tal pro templis? var den gamlareligionens liktal, så är Montalemberts bok ett liktal öfver klosterväsendet. Innan en af anden öfvervunnen ståndpunkt helt och hållet försvinner under öfvervigten af nyare id6er, finner han alltid varma och vältaliga försvarare. De stora ting menskligheten frambragt förgås icke, när dag och stund för deras fall och undergång är kommen, utan att i sista stunden finna troende, som dö utan att gifva sig. Dessa äro romantikerna, som icke kunna begripa, hur en arm korsfäst jude kan besegra Olympen med all hans prakt och herrlighet. De se, ju mer galilern utbreder sitt segerrika baner, rundt omkring sig djup natt inbryta och kunnaisin smärta och bedröfvelse icke fatta, att bakom den sjunkande gamla verlden en ny dags morgonrodnad skall uppstiga. Då skildra dessa romantiker med, sin svärmiskt svårmodiga fantasi den undetgående verldens höghet och befrlighet för att återföra de — enligt deras mening — förblindade menniskorna i de gamla gudarnes tjenst. Men hvad hjelper det? Kunde den hedäjska gudåverldens poesi försona ett kristligt sinne med de gamla gudarna? Kan Montalemberts framställning af klosterlifvet, dess välgerningar, dess höghet, dess skönhet försona oss med klostrens fortvaro? En institution kan vara ganska poetisk, och dess fall det oaktadt vara icke mindre berättigadt. De grekiska templen, på hvilkas ruiner Libanius som en hednisk Jeremias klagar, äro mycket poetiska; vi beundra deras skönhet, men skulle anse som en dåre en hvar, som ville uppfordra oss att offra åt Jupiter eller Juno. Montalmbert hör visserligen icke till de oförståndigaste bland de romantiker, som i en sjelfvisk reaktions tjenst bekämpa nutidens riktningar. Han försöker att upplifva den gamla tron genom nya ider, gör synnerligen den moderna liberalismen på det politiska området betydliga medgifvanden, men han ser dock uti medeltiden all skönhet och all fullkomlighet; han hörer till medeltidens riddare, och derföre är ett instämmande med honom från vår ståndpunkt omöjligt. Klosterlifvets romantism skall med honom nedstiga i grafven; ingen talang, intet vetande, ingen vältalighet kan hämma de menskliga ödenas gång, när menskligheten söker nya banor och nya idealer förelysa henne på hennes dunkla stig.