Fången Carlsson upphemtades derpå. Ha vidblef enständigt sin förra berättelse, hvilken såsom man torde erinra sig, innefattade att har väl sett Lundgren vrida geväret ur handen pi soldaten, och att denne sedan kom i sjön, mer att han ej sett om han skuffades uti af Lund gren eller ora han sjelf hoppade uti; tilläggand hu s, att han ej vetat om soldaten drunknade eller om han hade kommit upp förr än han ble arresterad. Något tal om saken påstod Carlssor icke ha förefallit mellan d under flykten vi dare, än att Lundgren, sedan han på fredager eller lördagen legat och sofvit, hade omtalat at han haft en dröm, som han ansåg betyd soldaten visst hade drunknat. Skog sl vid ha utropat: Kors i Jesu namn, ha inträffat, för då bli vi evigt olyckl Poli taren tillsade nu om Skogs införande ånyo och de båda fångarne blefvo kontrontera de med hvarandra. Men oaktadt Carlsson an sattes med en mängd frågor, såsom om anledningen hvarföre han yttrat sig hellre ha önskat gå sina 5 år ut än varit med om hvad som händt, om meningen med hans yttrande, att de stått på Liljeholmen och sett hur soldaten kom i sjön 0. 8. v., vidblef Carlsson sitt påstående, att han ej sett på hvad sätt soldaten kom i sjön och att han ej heller vetat hur det gick med honom, nemligen om han kom upp eller ej. Ännu mindre ville han vidgå att han sjelf burit hand å honom. Carlssons yttranden antydde för öfrigt, att Lundgren skulle till och med för de båda kamraterna ha ställt sig så som om han icke varit den som skuffat soldaten i sjön. Han hade nemligen esomoftast yttrat: ifng begriper inte hvad som kom åt karlen som hoppade i sjön; vi rörde honom ju intet. Carlsson talade äfven om det fientiiga förhållande som under deras vandringar egt rum mellan Lundgren och Skog, om den förstnämndes hotelser mot den sednare och att Skog en gång enskilt yttrat till honom, Carlsson : Jag tål inte den der karlen för det han skaffade soldaten i sjön; derföre har jag så stor leda åt honom. Polismästaren sporde nu fångarne, om de icke med Lundgren talat om att han hade skutfat soldaten i sjön. Skog, som efter hand börjat synas mycket upprörd, svarade nu gråtande, att de icke torts göra det, men, tillade han: jag sadet en gång, men då blef han så arg, så jag teg alldeles. Bedyrande Skog till stut: jag har aldrig haft några sådana tankar. carlsson återsändes derpå till cellen och Skog utfördes, hvarefter Lundgren upphemtades. Han nekade lika envist som tillförene att ha genom någon sin handaverkan bragt soldaten i sjön, eller ens ha afvetat att han var i vattnet förr än han, uppkommen i land, hört de båda kamraterna säga: soldaten hoppade i sjön.? Skog förekallades derpå och fick i Lundgrens närvaro upprepa sin berättelse huru denne skuffat soldaten i sjön. Detta bragte dock Lundgren icke ur fattningen. Han hade, sade han, för att taga geväret från soldaten endast behöft räcka ut handen, så nära suto de hvarandra, och sedan hade han ej rört honom med ett finger, utan endast sett hur han sprang fram och tillbaka i -båten?. Med sämma vakna uppmärksamhet och ovanliga sinnesnärvaro, som han visat vid de föregående förhören, afhörde och besvarade Lundgren alla till honom framställda frågor, och blott en gång råkade han motsäga sig sjelf, i det han, sedan Skog fått ånyo uppgifva förloppet vid tillfället, glömmande att han förut sagt att soldaten sprang fram och åter I båten, hastigt invände: Hur kunde jag skuffa honom, då han satt. — Att han hotat slå ihjäl Skog förnekade Lundgren, men, sade han, ja grälade på honom för det han narrade mig med. Polismästaren sporde Lundgren, hvarföre han varit så ledsen åt det? Lundgren svarade genast, att det var derföre att de.sade att soldaten hoppade i sjön4, hvilket han befarade skulle för dem medföra obehagligheter. Som alla föreställningar att förmå Lundren till bekännelse voro fruktlösa, afbröts föriöret, och Lundgren och Skog återfördes till fingelset. Några ytterligare vittnen hade polisen icke kunnat få reda på. Karlen som skall ha åsett händelsen från vattenledningsbassinen efterspanas ännu förgäfves. inte de — Såsom förut blifvit omnämndt, föröfvades den 24 dennes på e. m. inbrottsstöld uti huset n:r 26 vid Drottninggatan, dervid från enkefru Maria Steuch, ur en läst chiffionnier som upptiyrkades, tillgreps en mängd dyrbara guldnipper med äkta perlor. På gifven anledning infunno sig i går poliskonstaplarne Lindqvist och Wiström uti f. maskinisten vid flottan, numera smedsmästaren Carl Johan Norstedts egendom, huset n:r 12 vid Nybergsgränd å Ladugårdslandet, och framställde till Norstedts hustru, Maria Bernhardina Norstedt, och hennes 16-åriga dotter, Ebba Augusta Norstedt, förfrågan huruvida icke en för stöld straffad f. d. smedsarbetare vid namn Jerngren hos makarne Norstedt afyttrat eller aflemnat till förvar åtskilliga guldnipper. Dottren, som till en början var ensam hemma, hade genast för konstaplarne erkänt, att förenämnda Jerngren, som hon, alltsedan hennes föräldrar bodde å Skeppsholmen, kände under benämninen fyllkalle, varit der på f.m. Någon stund erefter hemkom modren, och då en till henne framställd fråga, om hon emottagit några guldnipper, med ne besvarades, så förklarade sig konstaplarne, till följd af de upplysningar de inhemtat, ega anledning att på eget ansvar anställa visitation. Hustru Norstedt hade sökt hindra visitationen, men dottren uppmanat modrea att icke motsätta sig densamma. Visitation anställdes uti hustru Norstedts närvaro, då slutligen, uti en af tre i ett rum befintliga vagnskoffertar. anträffades, förstuckna bland hustru Norstedt och dess dotter tillhöriga klädespersedlar, nästan alla de från fru Steuch tillgripna guldnipper, hvilka nu togos i förvar. Mannen, som något sednare hemkom, förklarade sig sakna all kännedom om hura nipperna kommit inom hans bostad. I dag hölls polisförhör, dervid såväl Norstedt somkdess hustru och dotter på kallelse voro tillstädes. Norstedt hördes först, men han påstod att han icke ens kände Jerngren. Poliskommissärien Jäderin, liksom poliskonstapeln Lindqvist, uppgaf nu att Norstedt för tio år sedan skulle halva blifvit fälld till böter derföre att han en längre tid hyst Jerngren under den tid han föröfvade stölder, och åtog sig Lindqvist att en annan dag styrka sin uppgift. ; . Derefter förekallades den unga flickan, hvilken småleende berättade, att då hon under föräldrarnes bortövaro i går förmiddag varit ensam hemma, hade hon, medan hon setat vid sitt fortepiano, hört någon. gå in genom köket. Hon hade till en början förmodat att modren hemkommit, men sedan hon utspelat det påbörjade stycket, hade hon pått ut; vttre rummet och