ning en snara, om icke redan en synd. Lit. vets ideal är klostret och i klostret en cell. der själen lefver ensam med Gud, utan ati älska honom i hans skapade varelser, utan att betrakta honom i hans verk. Det verksamma lifvet är den kristnes uppgift, mer klostergudaktigheten är ett öfvergifvande a! de pligter, som hvarje from lekman söker uppfylla. Under det korsfararen kämpar. beder munken och gör den kämpande qviti från mödan att sjelf bedja. I den klosterliga uppoffringen af sig sjelf, i köttets och viljans tillintetgörelse ligger det något stor: och heroiskt, som i hvarje uppoffring. vore den också straffbar och vansinnig; menv der vi försumma våra pligter, der vi, unde: förevändningen att älska Gud, öfvergifva och förakta våra bröder, der är i sjelfva sträfvandet efter den eviga saligheten åtminstone en finare sjelfviskhet verksam i hjertat. Behöfva vi klosterväsendet för grundandet och upprätthållandet af den personliga och borgerliga friheten? Hafva munkar, som uppoffrat sin vilja för en förman, ens ett be grepp om personlig frihet och sjelfständighet? Hafva munkar någonsin varit den borgerliga frihetens bevarare, den furstliga absolutismens vedersakare? S:t Hilaire, som, såsom jag håller före, känner mensklighetens historia såsom få, säger: Mun förgäter för mycket, att, om det borgerliga samhäl let icke gått under i medeltiden, detta icke lär munkarnes förtjenst. Påfvedömet hade Ti sin långa kamp med den monarkiska principen i munkarne tillgifna stridsmän, hade genom dem en garnison i alla Europas städer. Från Rom utgick alltid den lösen, som satte i rörelse uti bei den kristna: verlden denna oerhörda här, hvars devis, språk och uniform må vexla; men hvars fältrop alltid är: att vara olydig biskopen eller konungen, för att lyda påtven?. I denna brokiga här har hvarje orden sin post i striden. Rom T begagnar lydnåden och handarbetet, Benediktinernas vetenskap och lärdom, Dominikanernas vältalighet tillika med deras inFransiskanernas med deras armod, etta lyckliga armod, som ger dem rikedom och makt i denna verlden och den eviga saligheten i den tillkommande, ändtligen Jesuiternas beqväma fromhet, som förblifva i verlden för att beherrska henne. Och dessa skola vara grundläggare och bevarare af vår olitiska och borgerliga frihet? Dessa män, oa hvilka jemte girigheten herrsklystnaden ligger i blodet, hos hvilka ordensintresset l: öfverväger allt, familj, fädernesland, sjelfva samvetet. Behöfva vi klosterväsendet för att skydda kyrkan mot allt möjligt ondt och hos henne: bota alla möjliga brister? Men hvarföre hafva icke ordnarne kunnat bevara kyrkan för österns och vesterns splittringar, för Muhameds segrar, för reformationens id6er, som framkallade en ny verld? Behöfva vi klostren för att höja landets välstånd, vårda konster och vetenskaper? Om blott icke fattigdom, tiggeri, smuts och: lättja vore värst i de trakter, der klosterlifvet blomstrar! Icke en gång den utvärtes : nyttan håller klostren mer vid lif: verlden uträttar nu saker, som munkarne antingen alls icke uträtta eller åtminstone icke lika så väl. Munkarne hafva uttorkat träsk, men hela kolonier af dessa ogifta klosterbröder skulle aldrig hafva odlat dessa omätliga områden, som i våra dagar med underbar hastighet blifvit befolkade och bebygda af sachsiska familjer. Munkar anteckna, bibehålla och offentliggöra icke mer forntidens minnesmärken; forskare från England, Frankrike ! och Tyskland måste rycka kostbara manuskripter undan den glömska, i hvilken munkarnes sorglöshet och okunnighet lemnat dem i århundraden. Icke en gång almosegifvandet kan rädda klostren, då de missbruk, som derigenom frambringas, äro en svår plåga för det borgerliga samhället. Behöfva vi klostren, på det atti deras heliga gårdar det ännu i våra rastlösa, oroliga dagar må gifvas tillfredsställda, i Gud lyck-: liga själar? Men skulle väl bakom de stilla J: klostermurarna idel tillfredsställda hjertan slå? Hvem vet icke, att efter dem, som ett verkligt behof kallade till klosterlifvet, snart följde sådana, som omständigheterna bragte alt gå der in, snart äfven de, som mot sin vilja inspärrades i desamma? ortligen, det. moderna samhället fördrager icke mer munkväsendet, det måste göra sig qvitt detsamma. Endast de ordnar, som genom sjukskötsel och undervisning gagna verlden bibehåller sig ännu itemlig aktning, ehuru t. ex. de åt undervisningen sig egnande l: klosterbröderna äfven på detta fält länge-(: sedan blifvit besegrade af skolmännen utom lklostren. Munklifvet står nu fientligt emot det. borgerliga lifvet och familjelifvet. Klostret har förbannat lefvernet i verlden, verlden har nu återgifvit det sin förbannelse; hon har mot munkarne börjat ett krig utan vapenstillestånd, ett misstroendets och begab-: beriets krig, hvari de äntligen dukat un-der i sjelfva Spanien, utan att ens beklagas. Skola vi hysa farhåga för de öfverallt sig resande nya klostren? De uppstå doc lott enstaka i förhållande till de tusende, ) som föllo i sextonde århundradet. Lugnom oss; att kämpa mot tidsandan är att handla l: lika dåraktigt somf den manen som ville hämma vinden med sin andedrägt. Slutomdömet om klosterlifvet har Herder redan för sjuttio år sedan uttalat. Det ly der: Klostrens nytta i medeltiden är omiss: kännelig, men i våra dagar behötver mån icke stifta några kloster, att jorden må bebyggas, icke taga någon munk till råds röande handelns teori, icke skicka någon bi-l: kop till Rom rörande den bästa statsbushållningen, icke höra någon lärd abbot anående den bästa inrättningen af skolor. Jag irar ensamheten, denna eftertänksamma sy:ter, som understundom blir samhälletslagsl: tiftarinna, derigenom att hon förvandler FO ALERS LEEARES FISRANGER CT KUA VERS SRSE RAMSURG. ANA IRNER tet OA Lä