storhet hafva tillvunnit sig alla tiders beundran, så äro sådana män endast undantag från regeln. Det åt Gud invigda lefvernet, de stränga munkdygderna bibehöllo sig i alla ordnar endast kort tid, men öfvergingo derpå i vällefnad, lätja och yppighet. Stiftarnes bemödanden till trots, inträngde korruptionen innan kort inom de heliga murarne. Vid slutet af femte århundradet voro vesterlandets kloster, ehuru de hade bestått högst ett århundrade, så förderfvade, att Benedict af Nursia fann nödigt reformera dem. Och huru snart aflägsnade icke rikedomen -benedictinerorden från dess stiftares anda! En maklig lefnadsnjutning varingenstädes i högre grad att finna än inom de heliga murarna. Derpå räddade sig fromheten från förverldsligandet i de gamla benedictinerklostren i Cluniacenserorden. Clugny blef, hvad påfven Alexander II en gång hade önskat: Ett sköte för barmhertigheten och en fridens hamn för alla, som för sin salighet dit togo sin tillflykt4. Den rättfärdige, sålunda berömde man Clugny, finner der en tillflyktsort, och syndaren, som vill bättra sig, drifver man icke tillbaka. De oskyldiga omfattar man med broderskärlek, de orättfärdiga möter man med fromt undseende och hopp om salighet. Kommer någon dit att förödmjuka sig och råta, utesluter man honom icke från föråtelse och förbarmande, utan gjuter helande balsam i hans sårt. Och dock hur snart urartade icke äfven Cluniacenserorden! Hur bittert utlåter sig icke S:t Bernhard om förslappandet af all tukt, om den yppiga prakten i kläder och hästar, prål i cellerna, det öfverrikt besatta bordet, vindrickandet, abboternas högmod och många andra missbruk! Allvarsamma om sin salighet bekymrade själar tillfredsställde nu heller icke Cluniacenserorden mer, utan strängare ordnarstiftades; men alltid har samma erfarenhet förnyats: sjelfva tiggarordnarna ha tiggt sig omåttligt rika. De gammaltestamentliga ställena, att almosan frälsar själen, voro icke blott för Benedictinermunkarne de dyrbaraste ställen i den heliga skrift. Vi må ej uppehålla oss vid det oerhörda sedeförderfvet i klostren vid reformationstiden; men vilja vi fråga nutiden, så behötva vi endast kasta en blick på Italiens (Neapels) och Sydamerikas religiöst sedliga tillstånd. Hvad har det blifvit af kristendomen i dessa länder, der klosterlifvet sedan århundraden fritt utvecklat sig! Hvar har den stora massan, midt ibland hvilken otaliga heliga män och qvinnor tillbringa sina dagar, till den grad föra i sedeslöshet, i fattigdom och lätja! ller wvi må blott kasta en blick på Belgien. Då jag, berättar grefvinnan Dora dIstria, år 1855 var i Gent, föll mig en öfversigt af de offentliga anstalterna i händerna. Jag kan icke beskrifva min förvåning, då jag fann att i detta af pauperismen tärda Flan-: dern en enda stad för följande andliga ordnar: Fransiskaner, Karmeliter, Dominikaner, Augustiner, Jesuiter, S:t Johannesbröder, Barmhertiga Systrar, Okunniga Bröder, S:t). Vincenz v. Paula Congregation, Den Hel. Jungfruns Congregation, Hospitals-Systrar, Bernhardinskor, Paulinskor, Svarta Systrar, Gråa Systrar, Theresia-Systrar, Karmeliterskor, Fruar af den kristliga undervisningen, l: Vår kära Frus Systrar, S:t Pauls Systrar, Apostolinnor, Beguiner. Må man undra öfver pauperismens framsteg i Belgien der så många fromma lättingar förtära landets bä: sta kraft! Så vederlägger äfven här historien med sina hemska fakta den ädle grefvens fantasier; så existerar denna klosterlifvets månbelysta trollnatt, som håller sinnena fångna, endast i de romantikers huf-l: vuden, hos hvilka inbillningen träder i stället för fakta och den historiska sanningen. Dock torde Montalembert svara: sträng Sppeg och disciplin kunna häfva de hufvudsakligaste olägenheterna, t. ex. den hosl: religiösa ordnar städse framträdande girigheten. Misstag! Girighet t. ex. ligger hos klosterbröder i blodet. Likasom ett visst kapital är erforderligt för att grunda ett kloster, som skall upptaga ett visst antal munkar och nunnor, så måste klostrens med-: lemmar äfven önska, att detta kapital il penningar eller in natura ökar. sig, på det ett ännu större antal af fromma själar må ryckas undan djefvulens snaror. Redan in-1 nan denna regellösa traktan efter rikedom och makt visar sig hos orden. skola ganska fromma grundläggare af ett kloster med nöje se huru den religiösa ifvern eller bättringen kommer många verldens barn att skänka penningar och jord till den frommal anstalten. Detta riktande af de religiösa stiftelserna är i förfärlig tillväxt, när kyrIkans dogmer äro härför gynsamma, när kyrkan säger till de af samvetsqvalen oroade syndarne, att deras själs lugn hvilar der på, att de uti sitt testamente ihågkomma en religiös orden eller ett bestämdt kloster med en mot deras förmögenhet svarande donation. Så kommo oerhörda rikedomar i en korporations händer, som alltid får, men aldrig. bortgifver något, alltid ärfver och saldrig testamenterar. Skall en aldrig så sträng tukt någonsin ens vilja afhjelpa detta onda, hvarifrån så mycket lördert härrörer? Historien svarar sitt afejorda nej. Klostren hafva alltid blifvit reformerade, men aldrig korrigerade vi måste tro, att de aldrig låta sig korrigeras. Alltid och öfverallt tilldraga sig i klostren samma förargelser. Man svarar: dylika förargelser förekomma äfven hos er, verldsmenniskor. Om förlåtelse. svaret är hvarken lyckliot eller höfligt; man har icke öfverallt anspråk på att vara död för verlden. Montalembert gör kristendomens och verldens öden beroende af klosterlifvets uppblomstrande och förfall. Vi jemföra klo:sterinstitutionen med ett i fordna århundreden fruktbart träd, som håller på att dö ut och endast här och der bär en frisk grer mar nina hlecdk annas onda ct frånstrn Tre