IpaipLla VLNU PYSBHS KI UD CIIIIeEIIIeAD SS) Vice -joch båtnad. Behandla honom såsom han bör och skrif och handhaf så enkla, för allai. vällande lagar, att samhället deraf må friskt ; I blomstra. och utveckla sig — och vi skola -ise att handtverksgesällen (arbetaren) inga-ilunda skall förneka sin natur såsom utgången ur och uppvexti ett lagbundet samhälle. I Men åter, — ställ honom genom partiella ji författningar och absurda påbud utom den TI allmänna lagen, — och lan skall snart blifva just den parasitböld som sedan ej utan smärta (kan opereras bort. I Men nu till det praktiska af saken! Den I värda insändaren vänder sig till Tyskland, I Danmark och Norge, frågande huru der går i. Ttill med handtverksgesäller, och får till svar, att en viss summa penningar, tillräcklig att fortskaffa sig, måste uppvisas. — Danmark och Norge känner förlattaren till dessa rader icke till, med afseende på denna fråga; men hvad Tyskland beträffar, så har han sig ställningar och förhållunden der ganska noga bekant. Huru der med den uppvisade Tpenningesumman gär till, skall här berättas. Bland den skara vandrande gesäller, som i Tyskland ständigt är på benen och infinner sig för viseringar af pass och böcker, finnes alltid någon, som har så stor summa som behöfs att visa, i annat fall salas ihop dertill. Denna summa framvisas nu efterhand Taf dem som intet hafva. Detta förhållande jär så vedertaget bruk, att på de större platserna, t. ex. i städer af betydenhet, särskilda bankirer mot en eller annan groschen försträcka den behöfliga samman på några minuter. Så förhåller det sig med den saken. Och på samma vis kommer det all. tid att gå med dylika välvisa förmyndare-: författningar, som äro så usla och lumpna,l. att de aldrig kunna tillämpas på folket, : utan blott N vissa delar, vissa kaster AN deraf. Hvad om tiggeri och dess be-jl straffning gäller uti Tyskland, gäller förl: alla tiggare och är således ej att klandra.! Dessa. författningar jemte en mängd andra j! inrättningar och omsorger uteslutande förls handtverksgesäller, och just derföre att dej: äro undantagslagar, hafva dock icke kunnat ihindra, att samma gesällers framfarti Tysk-1i land är,vida mera plågsamt förlandtbefolkningen, som der är lika gifmild som här.l: Också bör ingen tillönska oss här i Svergel! dylika afvita författningar, hvilka troligen : å ett eller annatsätt skulle åstadkomma ij: iknande resultater. Nej vändom oss bort ! från Tyskland och kastom en blick t. ex.li på Frankrike. Der finnes alldeles ickeli dettå vagabondlif och det kan ej existera. ! Fråga bara den tyska handtverksburschen 1 hvarföre han ej går öfver franska gränsen! : Han skall otvifvelaktigt gifva till svar, attj! der måste han antingen hafva resemedell! eller ock svälta ihjel, af det enkla skäl, attis vågabondlifvet der behandlas och bestraffas lika för alla och derföre att arbetaren der är( fri och ingen slaf under usla skråförfattningar. Hvad den värde insändaren föreslår är så gammalmodigt, så skråmessigt, att manj! verkliger ej vet om man skall skratta eller ! gråta deråt. Hvad tanka har väl insändaren om arbetaren? Hvad aktning har hanj! väl för menniskovärde, (då det skall sökas 1 hos arbetare)? Allt: detta förmynderskap ! Ifrån lagens och mästares sida, dessa förhat-: liga påplåstringar af nya absurda författninj1 gar, borde väl nu, 1861, vara förvisadt från ! hvarje bildad och human mans önskningar ! i lagstiftningsväg. Historien visar på hvarje!j ! blad, att ju mera konstlade och invecklade 1 lagarne äro, destomer obehag åstadkomma 1 de. Vi inse alldeles icke, hvarföre lagar ! I emot tiggeri icke skola vara alldeles lika föri alla och öfverallt, så i städer som på landet. I! Om nu sådana lagar finnas, så — — — — I! tillämpa dem! Om det är en sanning, hvilIl ket vi gudnås gerna medgifva, att landtbefolkningen lider af de behöfvande och kring-! ströfvande tiggare (icke allenast handt-j verksgesäller), som städerna utsläppa ifrån j! sig, så är det ock en lika obestridlig san-: ning, att städerna lida af samma onda från ! landtbefolkningens fattiga och afskum. Af-11 ven vi afsky och hata det plågoris, som un1 der form af vandrande gesäller, sjömän, f.j d. soldäter m. m. ständigt ofredar den en-l! skilde och som isynnerhet faller i ögonen j!t på landet; men vi önska helt andra och all1: männa åtgärder mot detta onda, och vimå-j: ste medge, att ingen lag torde vara tillfylÅs lestgörande, förr än allmänheten biträder! densamma genom att aflägga den moderna sentimentaliteten, som icke allenast föder, l! utan äfven göder tiggeriet. Barmhertig-j(c heten är en af kristendomens vackraste och 1välsignelserikaste dygder men — les extrö-1: mes se touchent — äfven den har sina gränser. Erfarenheten visar dagligen huru den Ij blyga, arbetsamma förtjensten ofta svälter ij! hemlighet, under det lättja och fräckhet! under armodets mask sätta en ful fläck på denna kristliga dygd. . Mycket vore att säga om de skråförfatt)! ningar som ännw finnas qvar. Annu merj vore att säga om den skråanda som ännu j: frodas (och kanske icke mest inom handt-(:! verkerierna!) Mest vore dock att tala omj: det öfverhandtadande tiggeriet, som verkliji gen borde vara oförklarligt i ett så folkfat-å tigt land som BSverge, hvilket dock har enj:i så stor rikedom på ekonomiska resurser. Men förf, till dessa rader har dertill hvarken tid eller förmåga och vet dessutom väl att, huru vigtig dessa förhbållandens belysning än kan vara, så har en stor politisk tidning : Idock ej stor plats till detta ändamål, synnerligen då saken, såsom nu, angår en sidofråga och behandlas af personer, stående utom redaktionen. Ålskare af allmän ordning, allmän rätt. va an Från Teplitz till Dresden och Berlin. j