UPS LILlYL LiU äv JUL Det har mycket talats derom, att vi sedan någon tid skulle ega en mera konstitutionel regering än vårt land haft sedan år 1809. Det är visserligen hufvudsakligast från ett håll, som detta idkeliga beprisande af den nuvarande ministerens konstitutionella tänkesätt utgått; men då man på detta håll påstått sig så väl känna ministerens anda och sinnelag har den stora allmänheteu, som hyllar den satsen att det är af frukten man skall lära känna trädet, med en viss nyfikenhet väntat att få se dessa tänkesätt å ett otvetydigt sätt uppenbara sig i hand. ing. i I de vigtigare regeringsbeslut, som sedan sista riksdagen blifvit fattade, har man emelj lertid förgäfves sökt någonting, som kunde ge ökad trovärdighet åt denna sägen om en non-plus-ultra konstitutionel anda hos ministeren; tvertom synes flera åtgärder vittna derom, att regeringen ansett det vigtigare att dagtinga med vissa kastoch korpora: tionsintressen än att lyssna till den allmänna mening, som funnit sitt stöd inom representationen och i oväldiga och kompetenta auktoriteters utlåtanden. Så såg man regeringen, för icke längesedan i frågan om reglering af presterskapets löner, lemna åsido rikets ständers framställning, för att följa en särskild fram? ställning af presteståndet, hvilken afser att medelst ytterligare betungande af församlingarne förekomma den afsedda regleringen. Ännu mera i ögonen fallande är det sätt, hvarpå regeringen nyligen afgjort den s. k! medicinska frågan. Den har härutinnan, endast för att tillfredsställa ett litet skråoch lokalintresse, gått alldele3 bröstgänges emot den allmänna mening, som funnit sitt uttryck inom representationen och hos alla opartiska och kompetenta auktoriteter, som deröfver haft att uttala sig. Afven med den största lust för sofisteri torde väl vara svårt att påstå, att ständerna, då de 1857 begärde ett ordnande af den medicinska undervisningen, dermed afsågo att med monopolier hugna fakulteterna samt undertrycka Carolinska institutet eller ens i ringaste mån minska och inskränka dess verksamhet och befogenhet. Ständerna ansågo sig visserligen icke, i det skick sakerna befunno sig, kunna, ilikhet med hvad ekonomiutskottet hade föreslagit, förorda föreningen af medicinska fakulteten i Upsala med Carolinska institutet till ett enda medicinskt läroverk i hufvudstaden, utan inskränkte sig till begäran om nedsättande af en komitå för utredande af dessa ämnen, men att rikets ständer icke ens kunnat tänka sig möjligheten af att Carolinska institutet skulle inskränkas, kringskäras och reduceras, derom vittnar tillräckligt deras i samma skrifvelse till K. M:t uttalade önskan, att enär den vid bemälda institut meddelade undervisning måste anses icke allenast motsvarande, utan ock i flera delar fullständigare än den, som vid universitetens medicinska fakulteter kan åstadkommas, de läkare, hvilka genomgått alla vid institutet föreskrifna examina , målte tillerkännas lika befordringsrätt med dem, som efter aflagd medicine licentiatexamen vid ettdera universitetet, undergått den så kallade operationsexamen och erhållit kirurgie magistersdiplom. När nu den af ständerna begärda, af regeringen nedsatta komitn vitsordade, att Carolinska institutet måste anses såsom Sverges väsentliga medicinska läroverk; när landets högsta medicinska auktoritet, sundheltskollegium, uttryckligen förklarade, attnämda institut vore det enda läroverk, som någonsin kan komma att uppfylla alla vilkoren för en fullständig medicinsk undervisning, då vill det verkligen synas som skulle en sannt konstitutionel minister bort kunna låta dessa omständigheter väga tyngre i vågskålen än ett eller annat oklart löfte, som någongång möjligen af en högt uppsatt peison kan ha blitvit gifvet åt en numera afliden, snillrik och välment, men i ytterlig grad opraktisk och excentrisk Upsalaprofessor. Det synes emellertid som skulle något sådant inkonstitutionelt löfte fått gälla mera än allting annat och ha förmåttkonungens rådgifvare att sammanlappa denna underliga och osammanhängande stadga, som säger sig afse den medicinska undervisningens ordnande, men som i sig innebär den sorgligaste oordning och ett djupt förfall för det medicinska studiet, i det den nemligen går ut på att, till fromma för en afsigkommen institution, hvilken derigenom ändock till följd af omständigheterna aldrig kan höjas till ett verkligt lif, döda och tillintetgöra en institution, som står i sin fulla lifskraft och besitter allt, som utgör vilkor för en lefvande och välsignelserik verksamhet. Regeringen har låtsat efterkomma ständernas önskan och föregifvit sig vilja Xafhjelpa de mest kännbara och öfverklagade bristerna i läkarebildningen4, då den såsom lätt verkställbart gripit till det medlet, att genom 1 i det kungliga brefvet upphäfva den rättighet institutet hittills egt att anställa teoretiskt medicinsk examen samt sålunda frånhända detsamma behörighet att oberoende af annatmedicinskt läroverk bilda fullt legitimerade läkare. . i Den förundran, som detta regeringsbeslut är egnadt att framkalla hos hvarje opartisk och tänkande menniska, måste stegras till häpnad och ovilja hos dem, som närmare känna institutets verksamhet och fordringarne för en god läkarebildning. Hvarje opartisk man af facket vet mer än väl, på hvilken