Ytterligare några ord om handtverkegesäller och deras vandringar. I Aftonbladet för den 27 Juli fanns införd en artikel, hvilken icke bör lemnas obesvarad, då den uppmanar till fortsättande af det här, efter tyskt mönster, grasserande författningsväsendet. Hvarje redbar och ordning älskande medlem af samhället måste ovilkorligen med ledsnad och smärta se alla de rötsår som tära på dess välbefinnande och friska utveckling. Men hvari ligger just faran för att dessa rötsår skola oupphörligt fortgå och kanske utvidgas? Vi kunna dierft påstå att detta plåstrande, lappande och öfversmetande med nya förordningar, nya författningar, den ena mer hämmande och förolämpande än den andra, aldrig skall kunna bota det onda utan snarare just töröka detsamma. Eller är det, med afseende på dessa gesällvandringar, redan glömdt, med huru stor ovilja de för hvarje sjelfständigt och redbart sinne så kränkande förordningarne af år 1846 blefvo af de bätt.e medlemmarne inom handtverksgesällernas klass emottagna? Tror man. sig då verkligen kunna förbättra d.t onda genom alt ytterligare snörpa till de band vom då skuro sig in i hvarje för heder och sjelfständighet känsligt sinne? När skall väl då den dag randas då lagar stiftas för alla och tillämpas på alla? Ju mera undantagslagar, ju större spelrum för uselheten och eländet! När skall väl en, gång det moraliska v det hos kvarje medlem afsamhället erkännas? Jumera samhällets medlemmar klassificeras, lagbindas olika, den ena gynnas, .den andra harcelleras — desto mera fär samhället sjelf deraf uppbära de sorgliga följderna. Redan år 1846 höjdes mången röst emot den barocka förordning som vill göra handtverksarbetarens resor till särskildt föremål för förfatlningslusta, förolämpande småaktighet, å part-ställning inom laglighetens område och beroende nästan af Iwarje annan resandes eller icke-resandes godtyckliga inRN i hans obestridliga rätt såsom menniska att kunna efter godtfinnande vistas eller ombyta vistelseort hvar och när han behagar, för så vidt han icke förgår sig mot samhällets lagar. Vi fråga blott: hvad är en handtverksgesäll? är väl han en samhällets paria, ett samhällets afskum, efter man äflas att enkom för honom stifta förordningar, hvilka ovilkorligen måste nedsätta honom både i eget och andras omdöme? — Nej, handtverksgesällen är helt enkelt en medlem af den arbetande klassen; hvarken bättre eller sämre. Han är en af dessa samhällets oumbärliga medlemmar, hvarförutan intet samhälle kan tänkas — nuemligen en af dessa