ger ett begrepp om de ytterliga lidandena under en sådan resa: det är hundarnas död. Det fanns beundransvärda newfoundländare. det fanns eskimåhundar; de voro hans följeslagare mer än någon menniska. Under dessa långa vinterqvarter, så många månaders natt vakade de kring hans fartyg. Då han gick ut i detta tjocka mörker, möttes han af de trogna djurens ljumma andedrägt, som ut pptinade hans händer. Newfoundlandshundarne blefvo föret sjuka: han tillskrifver det brister på ljus; när man visade dem lanternor, bleivo de bättre. Men småningom grepos de af en besynnerlig melankoli, de blefvo galna. Eskimåhundarna följde dem efter: endast hans hynda Flora, den klokaste, den betänksammaste, blef ej galen såsom de andra och dukade ej under. Detta som jag tror, det enda ställe i hans bittra berättelse, der detta starka hjerta tyckes rördt.