tiska, litterära eller kommerciella. Att talaren härvid tillåtit sig ett och annat personligt anfall, förklaras deraf att hans motståndare, som utgjordes af nästan hela kammaren, hvilken uttryckte sitt misshag med stormande rop och hvars president ådagalade sin partiskhet till en grad, som öfverskred anständighetens: gräns, — näppeligen kunde anses mottagliga för en mera abstrakt framställning af sunda doktriner, utan behöfde en och annan dosis at mera pikant art. Att en sådan kammare icke ville vsta af tryckfrihet — en sak, som ej direkte rörde dess egna intressen — kan ej förvåna, då den vid detta tillfälle visade samma ifver emot sina egna fördelar, sin egen värdighet. Man såg nemligen härt — anmärker hr Prevost Paradol — för första gånen i vår historia en lagstiftande församing hänryckas af förtjusning, då man (ministern Billault i dess. tal) försäkrade henne, att hon ej skulle blottställas för vådan att inom sitt sköte se ansvariga ministrar, och att man ej hyste den ringaste afsigt att närma sig till det parlamentariska styrelsesättet. ,, För att rätt kunna inse arten af det lagförslag, som vid detta tillfälle diskuterades och som föranledde hr Favres lysande anförande, bör man erinra sig att 1 Frankrik e tidningarne alltsedan 1852 äro blottställda, för fyra slags dödssätt: 1:o enkel indragning på grund af kejserligt dekret; 2:0 indragning efter tredje varningen; 3:0 indragning efter dom för brott; 4:0 indragning efter tvenne inom loppet af två år gjorda förbrytelser eller öfverträdelser. Enligt det af regeringen framlagda förslag till förändring, var det endast det sista af dessa stadganden, som skulle upphäfvas. Redan förut hade regeringen genom en lagförklaring tillegnat sig rättigheten att efter tredje varningen indraga eller icke indraga. Den nu sednast föreslagna och antagna lagen ökar således ingalunda pressens frihet; hvad den ökar, är regeringens frihet att handla efter godtfinnande, att med undantag af det särskilda fallet, dom för brott, bli ensam domare öfver den periodiska pressens öde. Vi meddela här Jules Favres anförande med några förkortningar: : Om jag endast betraktat detta lagförslag i dess trånga omfattning och praktiska tillämpning, så skulle jag här ej ha begärt ordet. Men just derföre att förslaget rör pressen, förtjenar det en särskild uppmärksamhet. Man måste erkänna, att kammardebatternas direkta offentlighet varit för allmänna opinionen en nyttig undervisning och en verklig uppmuntran. Den har ådagalagt diskussionsandans vitalitet och inom samhällskroppen bragt i omlopp en början till offentligt lif. Men om vi. varit angelägna om att träda i gemenskap med nationen, så måste vi ock låta dennas opinion oförhindradt komma oss tillhanda. Om deremot lagstiftningen hämmar denna opinion i farten eller om den ej hinner fram annorlunda än helt och hållet förändrad medelst en kemisk operation från regeringens sida, om vi i stället för författarens tanke erhålla hr inrikesministerns, så är detta i alla afseenden mycket illa. Vi ha försökt gå ett steg längre än detta lagförslag. Vi begära en återgång till 1819 års lag, denna lag, som föreslogs afrestaurationen och voterades af dess kamrar. Vi begära offentliga embetsmäns ansvarighet, emedan detta ensamt utgör borgen för en sund och moralisk förvaltning, och att dessförutan det ej finnes annat än anarki i sta-l: ten. Vi begära, att man återgifver pres-. sen det som ministrarne, mina nuvarande l motståndare, ha kallat den naturlige domaren, nemligen juryn. Vi begära slutli-. gen, att lagstiftningen rörande tryckerierna må underkastas en revision, så att boktryc: karne ej fortfarande må vara blinda redskap i regeringens händer. 1852 års dekret har hu i nära tio år tyngt på Frankrike. Vill man måhända ursäkta detsamma med dess ursprung. I kännen detta ur: sprung. Det varaf en rent revolutionär art. Det j. var ett våldets verk, icke bifallets. Detl. tillhör ett tidskifte, då en enda var herre öfver Frankrikes öde. Han fann för godt. att i sin makts intresse på detta sätt reglementera pressen. Men har väl då sedan denna tid ingenting blifvit förändradt? Hafva: vi ej nu andra behof, andra vanor? Vid alla politiska kriser ha de myndigheter, som j; erhållit eller tagit väldet, ansett sig böra tillegna sig utomordentliga privilegier. Men då lugnet återkommit hafva dessa diktatoriska myndigheter gjort räkenskap och ha hedrat sig sjelfva genom att sänka sin fana inför nationalviljan. — Nåväl! i fråga om pressen har ingenting dylikt hörts af från regeringens sida, och den styres ännu genom ett diktatoriskt dekret. Detta saknar exempel inom : historien. Restaurationen ! sjelf handlade på helt annat sätt. Den hade visserligen ock svåra dagar att genomgå; den fann för sig fruktansvärda fiender, den stötte emot nationens ömtåligaste opinioner. Den använde ock till en början våldet till sitt skydd, och härmed menar jag alldeles Bean RON STANS ENT NESONNNDRN HESSE VD mr JE eeet oe bor a no RS ra —E—