ens snön fastnade qvar. Detta var land, derom var intet tvifvel. Polens Etna, som man kallat Erebe, med sin eldpelare, finns der och kan intyga det. En landkärna centraliserar således sydpolsisen (1841). 2 För alt återkomma till vår nordpol, så! äro April och Maj månader 1853 för densamma en vigtig tid. I April fann man den passagersom sökts i trehundra år. Man har ett lyckligt tilltag af förtviflan att tacka härför. Kapten Maclure, som inlupit genom Behrings sund, var instängd mellan isen, led hungersnöd och på två år icke kunde återvända, vågade försöket att begifva sig framåt. Han seglade blott 40 mil och fann på hafvet öster ut engelska fartyg. Hans djerfhet räddade honom, och den stora upptäckten var ändtligen gjord. På samma tid afgick en expedition i Maj 1853 från Newyork till yttersia norden. En ung sjöman, Eliseha Kent Kane, hvilken ännu ej var 30 år gammal, men redan seglat kring hela verlden, hade nyligen framkastat en vågad, men ganska vacker id, hvilken lifligt eggade amerikanarnes ambition. På samma sätt som Wilkes lofvat upptäcka en verld, förband sig Kane att uppsöka ett Haf, ett öppet haf vid polen. Under det att engelsmännen med sin routine sökte från öster till vesfer, gick Kane rakt på norr, för att taga detta oupptäckta haf i besittning. Detta retade inbillningskraften. En skeppsredare i Newyork, hr Grinnell, lemnade trikostigt två fartyg. De lärda sällskaperna och heta allmänheten understödde företaget. Damerna arbetade med egna händer på förberedelserna raed religiös ifver. De utvalda af frivilliga bestående besättningarne svuro på tre saker: lydnad, afhållande från spirituösa drycker och från allt profant tal. En första expedition, hvilken misslyckades, afskräckte hvarken hr Grinnell eller den amerikanska allmänheten. En ny anordnades med bistånd af några sällskaper i London, hvilka hade till syftemål antingen bibelspridning eller ett eista försök att uppleta Franklin. Få resor ha varit mera intressanta. Man kan lätt förklara för sig det inflytande, som den unge Kane utöfvade. Hvarje ord visar prof på hans kraft, hans blixtrande liflighet och hans underbarn framåt! Han vet allt, han är säker på allt, eldig, men bestämd. Han skall ej vackla intör hindren, det märker man. Han skall gå långt och så långt man kan gå. Striden är egen mellan en sådan karakter och den af förfärliga hinder förskansade nordiska naturens orubbliga tröghet, Knappt har han afrest. innan han omhvärfves af vintern och nöd gas öfvervintra i sex månader bland isen. Under sjelfva våren en köld af 70 grader! Vid den andra vinterns annalkande, den 28 Augusti, står han öfvergifven, han har blott 8 man qvar af 17. Ju mindre folk och hjelpmedel han har, desto sträfvare och strängare är han, för att, såsom han säger, ingifva större respekt. Hans goda vänner eskimåerna, som hjelpa till att lifnära honom och af hvilka han till och med är nödsakad att taga några små föremål, ha hos honom lagt sig till tre kopparkärl. I utbyte tar han två qvinnor från dem. Ett utomordentligt hårdt och vildt straff. Bland åtta matroser, som med stor möda återstodo honom under ett nödtvunget lossande på diseiplinen, var det föga klokt att föra dit dessa båda arma varelser. De voro gifta. Sivu, Meteks hustru, och Aninga, Marsingas hustra, fortforo att gråta i fem dagar. Kane söker skratia och locka 033 att skratta ät dem. 4De gräto, säger han, och sjöngo klagolåtar, wmen förlorade ej matiusten... Männerna och föräldrarna infunno sig med det stulna och togo saken helt lugnt såsom klokt folk, som ej ha andra vapen än fiskben mot revolvers. De gå in på ailt,lofva vänskap och förbund. Men några dar-derefter ha de flytt, försvunnit! i hvilka vänliga afsigter? Man gissar det lätt. De skola under sin flykt säga de kringirrande folkstammarne huru mycket man måste undfly den hvite mannen. På detta sätt tillsluter man en verld för sig. Följden blef mycket sorglig. Eländet är så svårt, att somliga dö, andra vilja återvända. Kane ger ej vika: han har lofvat ett haf, han måste finna ett sådant. Komplotter, deserteringar, förräderier, allt bidrar att förvärra den fasansfulla belägenheten. Vid tredje öfvervintringen skulle han i brist af lifsmedel och bränsle ha dött, om ej endra eskimåer lifnärt honom med sitt fiske: han åter jagade åt dem. Under denna tid hade några af hans folk, som blifvit utsända på en expedition, den lyckan att få se det. som han så mycket efterlängtade. De berätta åtminstone att de sett en stor yta af öppet, icke fruset vatten samt rundtomkring foglar, som tycktes söka en fristad i detta mindre stränga klimat. Detta var allt hvad som behöfdes, för att vända åter. Kane, räddad af eskimåerna. som ej missbrukade sin öfverlägsenhet iantal, eller hans ytterliga elände, lemnar sitt fartyg i isen åt dem. Ehuru svag och kraftlös lyckas han dock genom en 82 dagars resa återvända till södern; men det var för att dö der. Denne unge, oförfärade man, som närmat sig polen mer än någon annan dödlig, vann, döende, den krona, som Frankrikes lärda sällskaper satt på hans graf, det stora geografiska priset. I denna berättelse, der det finns så många. fäörfäörkgoa oakar frna hlatt on räranda DNen i