STADSMUSIKANTEN. BERÄTTELSE AF W. H. RIEHL. ) Öfversättning. FJERDE KAPITLET. . Vid tiden för vår berättelse brukade en kapucinermunk från Wetzlar hvarje söndag komma till Weilburg, för att enskildt läsa messan för de få katolikerna i den strängt rotestantiska lilla staden. Han var en ärlg själ; äfven protestanterna sågo den trefliga, godmodiga klosterbrodren gerna; men framför allt sprungo barnen i skaror efter honom. När han var i det lynnet kunde han då i hela timmar oafbrutet berätta anekdoter och lustiga historier, hvilka i hans nederrhenska dialekt förekommo weilburgarne: dubbelt löjliga. Sålunda blef han snart väl känd i alla hus och sökte sin måltid hos gästvänner af alla: slag, hos kättare såväl som rättrogna. Ja till sjelfva slottstornet förirrade han sig ibland, ty han kände stadsmusikanten ända sedan den tid, då denne ej hade a att två gånger i veckan gå till Wetzlar för att kunna uppfostra det lilla -hittebarnet. Mot aftonen dagen efter deh med Neubauer så muntert bortpratade qvällen; inträdde nu också kapucinern i tornkamma-! ren, helsade vänligt och såg sig nyfiket om ; efter stadsmusikanten, som satt i skjortärmarne vid fönstret, läsande i sin psalmbok. Man har alls icke sett till er ute i sta-! den i dag, Kullman?, sade munken leende. Jag började redan tro att ni var sjuk, då fick jag höra, att åtminstone er tegelröda rock lär spatsera omkring istaden och göra stort uppseende, och tänkte, att det kanske kunde vara med er, som med Epaminondas som också måste blifva hemma, när han engång lånat sin rock åt en kringresande ) Se A. B. n:r 146, 147 och 148.