STOCKHOLM iden 1 Juli. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 19 Juni. Midt ibland våra konstitutionella debatter och den dofva agitation, som alltjemt arbetar i Ungern, beherrskas situationen af finansfrågan, hvilken det skulle vara mycket orätt att betrakta såsom afejord på ett tilltfredsställande sätt. Man vet att den österrikiska statsbristen är af stor politisk betydelse. Så länge som den ej är betäckt, skall regeringen förbli liberal. Då jag nu yttrar några ord om vår budgets tillstånd, är det ej min afsigt att göra en framställning, som endast kan intressera bankirer och finansmän. Alla, som med uppmärksamhet följa den österrikiska rörelsen, måste tid efter annan för sig ha framkastat den frågan, huru det är med Österrikes statsbrist. Jag skall besvara detta i korthet. I 1861 års budget, d. v. s. det finansåre, som löper från den 1 November 1860 till samma dag 1861, beräknades utgifterna till 339,6, inkomsterna till 299,6 millioner, hvilket följaktligen utgör en statsbrist af 49 millioner. Finansministern hoppades genom besparing i utgifterna kunna minska den med 6 millioner. Af ofvannämnda utgiftssumma skulle 106 millioner användas på armn och flottan, 133,2 till ränta på och amortisering af skulden, till räntegarantien 0: 8. v., samt 100,4 millioner på den civila förvaltningen. Men tillståndet i Italien och de ungerska angelägenheterna ha nödgatreeringen att ånyo öka armån. Å andra sidan an man icke förutse såsom sannolik någon minskning i flottans manskap för armens skull. Det är således troligt att armen och flottan äfven i år skola kosta 140 floriner i stället för de 106, som figurera i budgeten. Det är att befara, att förvaltningen af skulden skall erfordra en tillökning i utgifter af 5 å 6 millioner utöfver de 133,2, som beråknats. Detta förklaras ge nom nya kreditoperationer, i det att agiot är mycket högre för närvarande, än då budgeten uppgjordes; med ett ord, genom nödvändigheten att betala räntan på skulden 1 silfver 0. s. v. Hvad beträffar tredje hufvudtiteln på budgeten, den civila förvaltningen, så. har man visserligen gjort besparingar, men de gynsamma resultaterna deraf skola ej förmärkas genast. Så t. ex. skola embetsmännens löner, ehuru i viss mån nedsatta, tills vidare utbetalas till sitt förra belopp. De reformer, man infört i förvaltningen, skola till och med, såsom det alltid händer i dylika fall, i början medföra oförutsedda utgifter. Af allt detta följer att, äfven om man antager inkomstsumman riktigt beräknad i budgeten, en brist skall uppstå af 74,000,000 floriner i stället för 40,000,000. Men inkomsterna skola helt säkert understiga den summa af 299,6 millioner, hvartill de uppförts i budgeten. Statsbristen skall i samma mån ökas. Om man beräknar, att de direkta och indirekta skatterna, till följd af skattevägran i Ungern, i Siebenbärgen o. s. v., skola uppgå till hälften af den beräknade inkomsten, så ökas bristen med ytterligare 42,000,000. Den skulle då uppgå till 116,000,000 i stället för 40,000,000. För att betäcka en eventuel minskning i inkomsterna, hade finansministern, åtminstone såsom han försäkrade då budgeten offentliggjordes, att disponera öfver 48,000,000 floriner; om man dertill lägger de 12 millionerna genom en helt nyligen skedd utgifning af riksskuldsedlar samt lånet i Januari å 26,4 millioner, återstå alltid 30,000,000, som skola betäckas till den 1 instundande November. Man skall utan tvifvel öka de hypotiserade skattkammarbons. Man skall förskaffa sig 6 å 8 millioner genom att pantförskrifva de icke afyttrade fonderna af lånet i London. Med ett ord, man skall göra storn ansträngningar, för att återställa jemnvigten i budgeten; men man skall ögonskenligen sakna erforderliga tillgångar till utgifterna under återstoden af finansåret och under år 1862. Detta förhållande är ej egnadt att lugna oss för framtiden, och om våra statsmäns öfvervägande sysselsättning med finanserna är en borgen för en nödtvungen fred med utlandet och derjemte inger förhoppning om, att man skall vidhålla det mer eller mindre uppriktigt konstitutionella system, som för närvarande är rådande, kan man ändock icke göra sig några illusioner i afseende å vådan af en ställning; hvars underpanter för frihet och fred bestå i en oupphörlg fruktan för en mer eller mindre förklädd bankrutt. Jag har redan ofta förut påpekat denna abnorma sida i vårt offentliga lif, !men jag kan ej för ofta fästa uppmärksamheten derpå. dag öfvergår till ett-annat ämne. En af de vigtigaste tilldragelserna i riksrådets debatter har utan gensägelse den motion varit, hvilken de slaviska och tzekiska representanterna. med Rieger, Clam och Smolka i .spetsen ingåfvo den 11 Juni till andra kammarens bureau, och hvilken innehöll en begäran om de särskilda riksdagarnes sammankallande och riksrådets ajournering, till dess en representation för hela Kkejsarriket blifvit möjlig... Denna motion har, såsom nan lätt kan föreställa sig, väckt en ytter