ty i stråkföringens egendomlighet ligger fiolspelarens själ och hela skaplynne. Och sällan hafva väl två menniskor så enigt och :sympatetiskt spelat duett; den ena tonen :sammansmälte harmoniskt med den andra, ;såsom om båda kommit ur en och samma ifiol. Men blott när Henrik var alien. med sin Fredrik och sin hustru, lyckades spelet för honom; om någon annan hörde på — :straxt hade själen flugit ur fiolen, deux medsfödda stråkföringen var åter glömd, och sstadsmusikanten spelade som en skolgosse, jemfördt med lärjungens städse mästerliga weh själfulla föredrag. När Kristina i dessa de lyckligaste stunder inom hemmet såg på sim Fredrik, blef hon dock ofta mångengång rätt sorgsen till mods. Fredrik var blek och mager — och man vet, huru ett landets barn ohjelpligen -uonser en mager person för en sjukling. Brådmogen till kropp och själ, hade han med -okuflig ifver lärt musik; hans ungdomskrafi ;hade uttömt sig icke i kroppens utan andens bardalekar. Det föreföll Kristina alltid, som om Fredrik ej länge skulle få spels duett med sin fosterfader. Hon försökte en gång att gifva den sednare en vink, då hon iberömde gossens underbara framsteg och :sade på sitt egendomliga sätt: De fogel:ungar, som börja pipa för bittida, brukar ikatten taga. Då afbröt mannen henne hasstigt och började tala om annat. Och nu wisste hon att äfven han delade hennes furhågor, men alt han ej ville tala eller höra talse derom. Ingan de båda denna gång började spela. stängde den gamle dörren, såsom alltid vic . dessa tillfällen. Derpå ställde de sig midt emot hvarandra och spelade — utan note! (de kunde det sedån flera år utantill) — och fadern såg sonen, sonen fadern i ögat, sö att man varit frestad att tro att de läste mu siken i hvarandras ögon och att just derföre tonerna sammansmälte så innerligt, som hade blott en hand fört båda stråkarne. 98 EN