met. Åtminstone är detta ett grundvilkor för att som sådan erkännas. För vår de åter skatta och uppbära vi en religiö; skrift, i den mån hon på ett gripande oc! öfvertygande sätt lägger i dagen det lif, til hvilket menniskan blifvit kallad såsom ska pad efter Guds beläte. Det var just deri genom kristendomen blef vändpunkten i vår slägtes historia, att han väckte till lif åe medvetande af Gud och dess gudomliga na tur, som hitintills hade slumrat hos detsam. ma; och allt, som bidrager till att skärpa, upplifva och utbilda detta medvetande, sätte: menniskan i harmoni med den gudomliga ordningen och gör henne till en fri, verksam organ för den gudomliga kärleken, vilja vi fördenskull välkomna, det vare mer eller mindre ortodoxt; och detta mer, ju mer det bidrager till att skingra det mörker och de fördomar, som ännu omtöckna de religiösa föremålen. Wäcktaren har hakat sig fast vid våra ord, att Colani har föga att gifva oss till tröst?. Vi erkänna gerna, att dessa ord äro mindre exakta. Vi hafva härmed endast velat uttrycka, att han icke är sentimental, att han ej rörer sig kring grafvarna eller det husliga lifvets enskilda sorger och bekymmer; men hvarmed vi ingaluuda velat förneka, att han ju icke är högst trösterik för dem, som kunna höja sig öfver det enskilda och lefva det öfver tnskildheterna höjda lif, som utgör den förädlade menniskosjälens rätta lifsluft. fEOch nu blott ytterligare en anmärkning. Man ser af sjelfva de anförda inledning: orden, att Wäktaren vill anse hvar och en, som icke omfattar hans religiösa åsigter, som en af högmod förblindad varelse, som icke vill fullt öppna sina ögon för den gudomliga sanningens ljus, änskönt han icke misskänner, att ätven de kunna hafva ett sedligt allvar. Svårare tillmälen ha utaf Wäktarens själsförvandter blifvit gjorda mot dem, som icke i alla läropunkter kunnat med dem förena sig. Emellertid hemställa vi, huruvida detta hårda dömande är enligt aned hans ande och efterdöme, hvilken var anild och ödmjuk af bjertat, och huruvida icke mot Wäktaren sjelf från en annan ståndpunkt möjligen samma, om icke ännu härdare tillmälen kunde göras. Detta hårda bedömande har längesedan blifvit bannlyst ifrån politiska debatter såsom ohyfsadt. Det borde då icke vara för mycket fordradt, att det ock bannlyses ifrån en religiös polemik, som just bör hafva kärlekens och fn manitetens egentliga kärna till sitt föremål. Vi göra detta äfven ur praktisk synpunkt. Ty Wäktaren vill ju gerna vinna sina antagonister för en lära, som han sjelf anser för så fast och viss och såsom den enda saNiggörande. Men tror han detta kunnavinmas genom kränkande hårda bedömanden, så misstager han sig icke litet om sättet.