men att göra språng, satser och förfärligt ansträngningar — förorsakade honom vert liga helvetesqval. Han skummade af raseri, han tjöt och hven. Vansinniga, galne toner utan allt sammanhang; disharmonierande thordön och hvisslingar så gälla som ångpipornas, så alt man höll. för öronen. Öfverväldigad af ett skådespel, som bedöf. vade alla sinnen, försökte jag sansa mig. Jag lutade mig mot en framskjutande mur. som någorlunda skyddade mig mot det vilda Fäsefiet, samt kunde på detta sätt bättre skåda in i detta kaos. Vågorna voro korta och vilda. Den värsta kampen rådde just på denna punkt, hvars skarpa kanter stucko fram i stormen och söndersleto vågorna. Nedtill slungade klippan dem tillbaka i. deras dånande djup. Ögat pinades genom den fasansfulla kontrasten af det glänsande hvita skummet, som yrde i de svarta vågorna, icke mindre än örat af de dårhusmässiga tonerna. Men i det hela taget kände jag, att det mycket mindre var hafvet än landet sjelf som gjorde saken så förfärlig. På oceanen är det alldeles tvärtom. Vida förfärligare var stormen i Oktober 1859. Jag hade sett många stormar. Jag hade läst tusentals beskrifningar om stormar, och jag var beredd på allt. Men jag kunde det oaktadt icke vänta nig det intryck, som denna storm genom sin långvarighet, sin oafbrutna våldsamhet, sin orubbliga enfortnighet åstadkom. Så snart det finns ett! mer eller mindre, en paus, till och med ett erescendo, med ett ord en omvexling, finna sinnena deri något, som förströr, hvilket öfverensstämmer med den menskliga naturens oafvisliga behof. Men här var det i fem dagar och fem nätter utan vapenstillestånd, utan. förökande eller förminskande samma raseri, samma oföränderliga fasa. Ingen åska, ingen molnens kamp, intet sönderslitet haf. Från första början betäckte ett grått tält horisonten åt alla håll; man såg siginhöljd i denna askgråa svepning. Ljuset bade ej helt och hållet försvunnit; hafvet såg ut som bly af ohygglig monotoni; Det hade blott: en ton: Det var det fortfarande sjuandet från en stor kittel med kokande vatten.Ingen skräckpoesi skulle kunnat frambringa en sådan verkan som denna prosa: Alltjemt samma ton: Hoj! hoj! hoj! Uh! uh! uh! 7 Vi bodde vid stranden. Vi voro ej blott åskådare af detta skådespel; vi rycktes med in i detsamma. Hafvet steg ofta ända till tjugu fot upp på land. Af hvarenda il hade värt hus känning. Mot våra fönster piskade (lyckligtvis något från sidan) sydvestvinden, som utgöt öfver oss icke en störtsjöj nej en syndaflod, ett i regn upplöst haf. Första agen måste man i största hast och med mycken möda tillstänga fönsterluckorna och tända ljus, om man ville se. I rummet åtÅ landsidan till var det knappt bättre. Det stora tjutet hade till variationer blott: de bizarra, fantastiska lätena af den omkring vårt hus hvinande vinden. Detta hus vark ett hinder för honom, hvilket han från alla sidor angrep. Det var såsom om en herr-j skare bultat på porten; slag af en stark hand på fönsterluekotna; jämrande klagan : i eldstaden, hotelser, om man ej genast öppnade; , vansinniga ansträngningar med ettj: ord att tilltvinga sig inträde. Alla dessa ljud uppslukades dock af det väldiga .Uh! uh! Vinden var oss gynnsam. Emellertid fick vårt hus (jag hade så när sagt: vårt fartyg) en läcka. Genom det på några ställen genomblötta taket inströmmade hela floder. : Dertill. kom, att det lyckades stormensj: raseri att rycka lös ett gångjern på en fönsterlucka, hvilken derefter i hvarje ögonblick hotade slungas bort. Man måste öppna : fönstret, för att fästa luckan vid det andrals jernet, som ännu höll. I samma ögonblick jag Ke kände jag mig, ehuru jag ännu var skyddad af luckorna, likasom i en hvirfvelvind: och halft bedöfvad genom ett dån, så starkt som ett kanonskott, såsom ett uthållande kanonskott, som affyrades tätt invid mina öron. Jag gjorde genom remnorna en iakttagelse, som kan ge en aning om orkanens kraft. Vågorna förmådde ejl: längre falla tillbaka ut i hafvet. Stormen lyfte upp dessa tunga massor: likasom fjärar och dref dem öfver fälten. Hvad skulle det ha blifvit af oss, om han vräkt dessa floder genom de splittrade fönstren in i huset, i Vi voro i den besynnerliga belägenheten att lida skeppsbrott på landbacken. Från vårt hus kunde taket kanske en hel våning boörtryckas. Detta fruktade också invånarne; de sade oss, att detta var deras tanke hvarje natt. Man rådde oss att lemna huset; men vi tänkte, att det väl ändtligen en gång skulle ta slut, och sade. alltid: ?i morgon.? De underrättelser, som ingingo till oss från land, talade blott om skeppsbrott. Alldeles i vårt grannskap förliste ett fartyg, som kom söderifrån, med en besättning af 30 man. Efter att ha lyckligt undvikit sandbankarna och klipporna; kom det till. en strand, derö qvinnorna eljest bruka bada. På dennå strand blef det kastadt med sådan kraft, att det i ögonblicket sprang i spilror. Och der blef det liggande såsom ett lik Hvad hadelk det blifvit af menniskorna? Man fann intetjs spår af dem. Man förmodade att alla blifvit spolade öfver bord. Denna tragiska. tilldragelse lät sluta till andra dylika. Man drömde blott om olycka. : Hafvet tycktes ännu på långt när ej till-yv freds. Jag såg våra lotsar stå bakom enjsmur, som skyddade dem mot sydvest, och skakande på hufvudet bliga utåt hafvet. Lyckligtvis vågade sig intet fartyg in i det trånga farvattnet, och deras hjelp behöfdes: således ej. De funnos dock till hands, beredda att offra sitt lif. Åfven jag betraktade detta haf oupphörligt; jag betraktade det hatfullt. Som jag l: ej. befann mio i verklio fara. kände iag da IT