gan på andra sidan om Rhen förökar en rean förut osund SP sinnesstämning, börjar den både i Frankrike och England väcka bekymmer hos alla allvarliga män, som förulse hennes möjliga följder. I England har den offentliga meningens organer insett vigten: f denna fråga; parlamentet och folkmöten diskutera den till förmån för den danska nationen. I Frankrike har manicke kommit så långt; ministrarne utan portfölj anse ej nödvändigt att vidtaga förberedande åtgärder för att förklara den kejserliga regeringens handlingssätt i den dansk-tyska striderr; hos oss söker ingen folkförsamling sammanträda, för att diskutera slesvig-holsteinismens förhoppningar, och mången af de förnämsta tidmingarna drar ännu i betänkande att undersöka en fråga, som tyckes vara så dunkel och tråkig. Vi ha redan förut yttrat, att det halfdunkel, som hvilar öfver -saken, tillskrifves tyskarne, emedan dessa ej vilja sjelfva tillstå, huru långt deras anspråk sträcka sig, och det är i och för sig en fara, när man j vill öppna sina ögon, för att se hvad som tildrager sig. ndersöker man deremot denna fråga, skall man lätt upptäcka de vådor, man bör känna, om man vill förebygga dem. Ett obetydligt moln-på den politiska himmeln innehåller kanske den åskstråle, som skall antända branden; det lumpna och tråkiga kifvet om Jälich, Cleve och Berg gaf anledning till det trettioåriga krigt. Afgrunden skall uppenbara sig, om vi blott peka på, att danskarne, utsatta för ett anfall af Preussen, framkasta den frågan, om denna makt vill erbjuda och förmå en grannstat att mottaga en skadeersättning, och man söker redan utfundera på hvilka vilkor en dylik förändring i jemnvigt kan tillstädjas. Skulle Preussen i Tysklands namn bli en sjömakt? Skulle det verkligen komma i besittning af nyckeln till Östersjön, och skulle det vara emot att afstå Rhenprovinserna? Hvad skulle Ryssland, hvad skulle England säga dertill? Och hvad menar Frankrike sjelf? Striden vänder sig, när allt kommer omkring, blott om en enda punkt: helstatsför: fattningen. Såsom en följd af de oändliga förvecklingar, för hvilka man har medeltiden att tacka, ba Europas öch isynnerhet Tysklands diplomater genom de ären 1851 och 1852 afslutna fördragen upprättat en dansk monarki af olika delar, som -hvar-för sig ha sin särskilda församling, men äro sammanknutna genom en helstatsförfattning, och vid de af denna anledning förda underhandlingarna ha Österrike och Preussen tyngt med hela sin tyngd, hvaremot England och Frankrike skänkte saken blott flyktig uppmärksamhet samt Ryssland förnämligast hade öga för sitt privatintresse. Blott en af dessa delår, nemligen Holstein, är på samma gång beroende af konungen af Danmark, dess hertig, och af det tyska förbundet. Om det ieke fanns något slags politisk gemensamhet mellan denna provins och de öfriga, skulle någon svårighet icke uppstå; men då helstatsförfattningen förutsätter en solidarisk ansvarighet mellan de olika provinserna af monarkien, Holstein deri inbegripet, så följer deraf att Tyskland, som har Holstein, således äfven har i sin hand en länk af den kedja, som omsluter hela Danmark. Medelst denna enda länk gör det anspråk på att draga hela återstoden till sig, och detta på följande sätt: denna kedja gör de båda för ögonblicket fiendtligt sinnade nationaliteterna, nemligen den tyska och den skandinaviska, mot deras vilja solidariska, och detta tvungna närmande är just ett mästerstycke, ty kedjan är elektrisk och Tyskland inser mycket väl, att det genom att vidröra en eller annan punkt kan tvinga hela statskroppen att lyda. Eller med andra ord — och det är dess ultimatum af den 7 Februari — det fordrar, att de holsteinska ständerna skola ha en beslutande röst rörande hela monarkiens gemensamma angelägenheter. Huru oblygt ett dylikt anspråk är, behöfva vi icke ens antyda. Må man blott tänka sig: Danmark BKotas af Tyskland, det vill rosta, regeringen föreslår utomordentliga åtgärder, och enär det tyska Holstein utgör en del af den genom en helstatsförfattning förenade monarkien, skulle Holstein ha rättighet att sätta sitt veto mot de försvarsanstalter monarsien vill. vidtaga. Läsaren skall knappt tro en dylik orimlighet. Han säger, att om Tysklands lidelsefullhet har förledt det till att framställa dylika oblyga anspråk, så är diplomatiken till för att möta och afslå dem. Men han misstager sig, halfva olyckan ärsredan skedd, helstatsförfattningen är roten till det onda, den sannskyldiga gnagande ormen, och likväl påbördade diplomatiken Danmark denna helstatsförfattning år 1852. Allt, hvad som nu sker, är blott ett mycket naturligt resultat deraf, hvilketman kunde ha förutsagt, ty man behöfde blott underkasta de diplomatiska handlingarna en allvarlig granskning. Vi ha visat, och ingen kan nu ha glömt, att vissa tyska sträfvanden alltid måste ådraga Danmark en förfärlig fiendskap, isynnerhet under dessa periodiska kriser, i hvilka Europas allmänna tillstånd på ett pinsamt sätt kr Tyskland om, huru dålig och farlig ess politiska författning är. dylika ögonblick fikar Tyskland elter inre enhet och militärmakt, för att kunna möta de utifrån kommande eventualiteterna; det kastar då en orolig och vemodig blick på sina osäkra gränser, det suckar efter enl. marin, och medan det i sina drömmar skrifver en fantastisk geografi, stämmer det in i hymnen till hertigdömena Schleswig-Holstein meerumschlungen, men isynnerhet är det Kiel med dess förträff: liga hamn, som ej tillåter. det att tillÅ: sluta ögonen. För att ega Kiel, måstel man likväl icke blott vara herre öfver Holstein, utan äfven öfver Slesvig, som beherr-Å skar nordvestra sidan af bugten, hvarest Frederiksort ligger, hvilket försvarar det FT är w Te . FRE FAJSPRE TEE SPRTA ris a MR