sitt eget lit, hvilket, såsom hon uttryckte sig, var ganska godt och hederligt. Se dig omkring, Juanna — är det icke bra här... vida bättre än jag trott. Den blå färgen på-väggarne erinrar mig om troheten, den blommande törnrosen 1 fönstret om den äktenskapliga kärleken, som, hur ömkligt liten. knoppen tr, ändå kan slå ut i blomma. Det -gula öfverdraget på våra brunmålade möbler varnar mig för faran af falskhet. Och ändtligen äro mina gröna fönsterjalusier, af murgrönor, som Sune sjelf uppdragit och tuktat, en bild af hoppet, att icke säga vissheten, att dessa snälla växter äro det enda han någonsin kommer att tukta. Jaja, du får ej tro att jag icke aktar min man — Gud välsigne honom... var viss att jag sätter min ära uti att göra honom lycklig, och han är det redan, den fromma själen, : så öfver öronen att han knappt kom sig ut till husförhöret i dag. ; tcDu har ändåX, svarade Juannå, ett så eget sätt att tala om din man och din lyckå — jag vill aldrig betvifla att dw är Ronom riktigt huld i hjertat. Nej, för guds skull, tänk icke annat! utbrast ifrigt Konkordia. Du vet alt jag är en sträf, kanske konstig natur, men hvad vill du begära af ett fruntimmer, som i tio år så godt som förestått ett länsmanskontor och ständigt från brandomen vant sig att se lifvet från dess praktiska sida? Tro emellertid du att jag, när det behöfs, skall tukta mig sjelf såsom ser Sune göra med murvi bägge växa fill för . Och, SOT er upp vid välling och soppa, allt på det iktigt lycksalig. Hans. oskyldiga glädje är att höra katten spinna vid. spisen om qvällen, när jag plockat fram våra äpplen till stekning; och ingen kan ha mera roligt af de kostbaraste nöjen än Sunehar då han får narra katten