lilla häftet, hvars text är lika dum som sjelfva teckningarne, saknar utsatt tryckningsort. Inom den allra högsta sferen, likasom inom den högre societeten, har tiden nu förelrädesvis egnats åt dramatiska tillställningar samt baler med och utan kostymering. Hos excellensen BSibbern behagade H. M. konungen i ungersk drägt sjelf anföra en kadrilj, och på Innocensen täcktes H. M. konungen dansa en francäs — med grossT handlaren Cervin till vis å vis. Herr Cervin bevisade sig dervid väl icke vara någon utmärkt professor i den högre luftgymnastiken, men det kungliga uppskattandet af la haute finance här var nästan lika eklatant och smakade bestämdt lika ljufligt för den det vederborde, som då kejsaren af Österrike nyligen till friherre upphöjde generalkonsul Merck. På D. M.: konungens och drottningens bal förliden fredag voro, enligt Posttidningen, omkring 1000 personer inbjudna; men ändock träffade jag en, som med djup gör melse påstod sig a blifvit uteglömd. Några andra åter beklagade att de blifvit ihågkomna, att de derföre måst gå och sålunda brutit mot doktorns stränga förbud. En person blef af den bjudande hboflakejen antydd att kläda sig i stor uniform. — Har numera ingen sådan, svarades. Kan då komma svartklädd, men med krachan, upplyste den diminutiva hofmannen. En Albions-son uppträdde på kungabalen i engelsk hofdrägt, — sades det —: hvita silkesstrumpor och skor, knäbyxor, rundskuren, rikt guldbroderad frack, ett oerhördt bröstkrås, stort som en kalkonstjert, och en yfvig hårpung i nacken. Han väckte allmän beuodrati för sin vördnadsbjudande drägt och blef balens lejon. Man frestas ofta att göra den frågan: hvad är och hvad är icke comme il faut? För en ung man, som vill göra lycka, är det icke comme il faut att t. ex. skrifvanågonting i liberal anda; gör han det, så, om han också dervid utvecklar både kunskaper och talang — lycka på embetsmannabanan gör han icke, och i den högre societeten kan: han naturligtvis icke visa sig. Men blir den unge mannen krigare, och slåss han, vore det än på — Djurgården, åtalas han derföre vid domstol, beträdes han der att, i stället för att helt enkelt vidkännas sanningen, göra lumpna advokatoriska undanflykter, så ligger allt detta honom dock icke i vägen, om han blott är nog lycklig att dels vara en dansande subalternofficer och dels att icke heta t. ex. Persson eller Bergström. Han är då comme il faut, är väl sedd till. och med vid hofyvet, och gör han ej lycka, så beror det på helt andra omständigheter. Det har också varit comme il faut att besöka den i De la Croix salong smakfullt anordnade bazaren med exposition och försäljning till förmån för Hemmet för frigifna qvinliga fångar. Jag såg ungherrar der, som, för att behaga de högättade försäljerskorna, gåfvo ut betydliga belopp för arbeten af ringa värde, ty det är comme il faut; men samma ungherrar göra sig alls icke samvete af att icke liqvidera sådana räkningar, hvars valuta de dock ha att tacka för, att de äro gentlemän till det yttre. — Tant Agneta besökte också bazaren: den brusande musiken döfvade hennes nerver, hvilka dock ånyo snart vibrerade vid anblicken af de tio till ordningens upprätthållande engagerade gardeslöjtnanterna, i hvilka hon fyckte sig igenkänna några af Djurgårdshjeltarne. Hon gjorde äfven en annan reflexion, som kanske har skäl för sig. Fruntimmersarbetena på denna bazar äro — sade hon — förfärdigade af personer, tillhörande hufvudstadens rikaste familjer; de ha gjort dessa vackra arbeten såsom tidsfördrif, icke för utkomsten. På bazaren afyttras de lätt och till ett högt pris för ett välgörande ändamål. Men samma slags arbeten förfärdigas äfven af många andra personer här, dock icke för dessas nöje, utan såsom medel för den till sina minsta dimensioner reducerade utkomsten. På konkurrensen med de rika fämiljerna, som under inga försakelser åstadkomma sina arbeten, lida de obemedlade arbetarne i samma genre. Deras arbeten få färre köpare — välgörenheten, den må vara aldrig så stor, har också en gräns. — Månne icke dessa tant Agnetas åsigter äro riktiga. Det är likvisst så, att mången föredrager att göra godt i tysthet, då andra åter företrädesvis utöfva välgörenhet med ostentation. Man får taga menniskorna som de äro, — var en af Benjamin Franklins hufvudreglor. Södermalm börjar återvinna sin gamla reputation. I lördags blef hufvudstadens vattenledning högtidligen öppnad i närvaro af konungen och den kungliga familjen. Likasom Pateburstjön väl aldrig kunde drömma sig få en hel jernbanegård i sitt sköte, likaså kunde väl aldrig CRackarbergent ana att de af stadens styrelse skulle göras till. den kungliga familjens fotapall vid en inaugurationshögtidlighet. Madamerna vid Munkbron äro tvifvelsutan de första, som haft direkt känning af hufvudstadens vattenledning; de hafva nemli: gen i flera dagar under förra veckan suttit I fotbad, som serverats dem gratis från de i grannskapet befintliga vattenledningsrören. Om dessa Tangvariga fotbad ha medfört den verkan, att blodet stigit dem upp i hufvu det, skall ingen undra på. Troligen erinrar sig farbror en-:ung juvelerare, som för omkring femton år sedan anlände hit från Paris. Han var obemedlad men intelligent, skicklig i sitt yrke, företagsam och sparsam. Gynnare fick han snart och köpare i mängd strömmade till honom. I hörnet af Fredsoch Drottnino