STOCKHOLM den 1 Maj. Den lifliga diskussion och de bullersamma scener, som nyligen egt rum inom italienska parlamentet, hade sin grund uti den djupt: rotade och svårlösta dualism, som förefinfes mellan de opinioner, som representeras af Italiens tvenne mest framstående män, Garibaldi och Cavour. Meningsskiljaktigheten är af en dubbel natur, en politisk och en militärisk. Betraktar man saken från den förra synpunkten, så är klart, att den fint beräknade, än djerfva, än för sigtigapolitik; som af Italiens konseljpresident blifvit med så -mycken framgång utförd, icke kan behaga den lyckosamme bedrifternas man, hvilken dessutom ej kan för låta Cavour dennes intima förhållande till Napoleon och den bittraste frukten häraf, afträdandet af hjeltens egen födelseprovins Nizza. Öppet och värdigt förklarade ock grefve Cavour i frågan härom, att han af den smärta han sjelt deraf erfarit kunde sluta till Garibaldis. Från militärisk synpunkt betraktadt, är svalget mellan de kämgade opinionerna ej mindre. Den ömsesiiga antipati, som man nästan öfverallt förefinner emellan det frivilliga nationalförsvaret och den reguliera krigsmakten, framträdde här på det mest bjerta sätt emellan Garibaldi, försvarande sina tappras anspråk, och den reguliera armåns intressen, här representerade på ett värdigt sätt af premierministern, på etttemligen oskickligt af krigsministern Fanti, och slutligen på ett ganska obefogadt sätt genom general Cialdinis angrepp emot Garibaldi. Den sednares forringar, sammanfattade i den af honom föreslagna dagordning, gingo ut på att ministåren borde erkänna den ställning officerarne inom volontärarmån innehade, samt att dennå armås stammar (cadres) borde organiseras. Denna motion förkastades, som bekant är, och man antog i stället baron Ricasolis dagordning, enligt hvilken kammaren, erkännande volontärarmåns stora tjenster, skulle öfverlemna åt ministören att uppgöra saken. Ehuru ministeren vid omröstningen räknade enbetydlig öfvervigt, var minoriteten likväl ganeka aktningsbjudande. Den utgjordes nemligen af 77, ehuru Garibaldi och några jemte honom hade afhållit sig från att votera, under det oppositionen i andra frågor ej anses kunna påräkna mer än omkring 2) röster: Enskilda underhandlingar lära ock ha egt rum förut; men då Garibaldianerna dervid ovilkorligt fordrade Fantis aflägsnande, men Cavour icke ville, åtminstone för detta tillfälle, uppoffra sin embetsbroder, änskönt denne förklarat sig beredvillig att afgå, så beslöt den förre att i sista sessionen -spela. ut en-af sina högsta trumf, då han förklarade sig anse-saken såsom en kabinettsfråga. För öfrigt berömmas mycket de båda hufvudkämparnes parlamentariska förmåga! De uttryck i Garibaldis anförande, hvilka väckte en sådan ovilja hos den ministeriella majoriteten, voro skriftligt affattade, men så snart han började uttrycka sig ex tempore, skedde: det med värdighet och talang; förhöjd af en stark, välljudande stämma. Grefve Cavours tal vid detta tillfälle anses såsom ett bland hans mest lyckade och utmärkt af mycken takt och moderation. Det anmärktes såsom ett något ovanligt men ganska betecknande mellanspel att, då ministern bland motiverna för en varsam politik företrädesvis framhöll Englands opinion. och understöd för en sådan, engelska ambassadören sir J. Hudson från diplomatiska kårens läktare med upprepade nickningar mimiskt gaf sitt bifall tillkänna. Att opinionen i England, med fullt erkännande af Garibaldis omätliga förtjenster, likväl i allmänhet och synnerligen i denna fråga står på Cavours sida, synes af en artikeli Times, varur vi meddela följande: Garibaldis första uppträdande inom detta italienska parlament, för hvars bildande han gjort och lidit så mycket, var i och för sig en stor historisk tilldragelse, som väl kunde komma hela församlingens pulsar att klappa högre och väcka sjelfva likgiltigheten till en bhjertlig och varm hänförelse. Då hjelten i så mången äfventyrlig bragd inträdde, emottogs han af hela församlingen med en sådan storm af bifallsyttringar, att diskussionen måste afbrytas. Hvad mera ärofullt kunde väl hända en medborgare än ett sådant erkännande af hans förfjenster från en församlings sida, sammansatt af landets första män, hvilkas förenande här till en .å stor del varit hans eget verk. Ögonblicket var betydelsefullt, men beklägligtvis snart öfvergående. Debatten fortgick och krigsministern general Fanti afgaf förklaringar rörande omöjligheten att bibehålla alla de Garibaldiska officerarne i tjenst, samt i afseende på den ynnest man förmenades ha bevisat . bourbonska armån. Detta anförande besvarades af Garibaldi i en ton så häftig och sårande, att sessionen måste uppskjutas för att gifva de retade känslorna tid att lugna sig. Då Garibaldi fortsatte sitt tal, yttrade han sig med mera moderation och general Bixio nmräckte nu oliveqvisten, som beredvilligt emottogs af grefve Cavour, : hvilken med lika mycken värdighet som takt förklarade sig vilja förgäta dagens obehagliga händelser. Garibaldi yttrade sig derpå i en ungefär likartad ton, och så slutade denna session, den mest minnesvärda inom det första italienska parlamentet. Vi kunna blott uttrycka vår uppriktiga önskan, aft en scen, sådan som församlinger denna dag företedde, måtte bli den sista )