; (vi följa här en redan Udigare utstakad InNdelningsgrund, som förefaller oss träffande.) ; Den visar oss den ännu famlande författa-) iren, den unge. mannen, som ännu är narr; nog för att tro, det poesi är ett nödvändi t! I vilkor i dramat, att man måste vara skald för att vara teaterförfattare. Huru långt! kom icke Eugåne Scribe bort ifrån denna I fördöm! Han gör verkligen försök på att skapa typer och poetiska situationer; han famlar; man ser, att han icke har sitt mä;stareskap inom denna sfer. I den annars i rätt täcka Lours et-le Pascha, i la Somniambule 0. fl. gör han stora oscillationer från det ironiska ända in på det. sentimentälas område, och kärleken är för honom åtminstone en makt, som förtjenar att rei spekteras;y ungdomligheten och omedelbari heten vinna ofta segren och den beräknande prosan måste ofta vika för dess makt. Men detta dröjer icke länge. Med den utomordehtliga: produktion, som han. utvecklade, riskerade han snart att blifva enformig, och för att icke lida skeppsbrott på tråkigletåns klippa; slog: han om i sin nästa period, 1825—1836, och rätt betecknande möter oss vid början af denna period: Den första kärleken. Detta stycke är otvifvelaktigt ett af Scribes mest lyckade arbeten och i antik mening det mest komiska af dem alla. En, ung flicka, som i sin barndom lofvat sin kusin evig kärlek, och uppfostrad vid sin tants romaner, växer upp med den iden i sitt hufvud, att cousin Chårlest är den enda hon kan älska, blifver verkligen förälskad i en annan — derföre att han-utgifver sig för den för åtta år sedan bortreste Charles — och då Charles sedan verkligen: kommer är han alldeles odräglig och till ail lycka — gift. Det faller af sig sjelf, att Emmeline i sjelfvå verket hvarken älskar Charles eller sin nya tillbedjare, men ironien är fullständig, och stycket slutar; i det hon är kurerad för sinsjukdom, peml. tron på det ordet: att själen sluter alltid öm sig till sin första kärleks dröm.5 Här är det redan den egentlige Secr:be vi se, det är bourgeoisiens författare. De personer, som här lefva och röra .sig, hafva stor årliga räntor, och i stycket döljer, sig en tendens, som allt mera träder fram i de Seribeska damerna. I stället för att Scribe hittills hade i sin första -period arbetat i riktning åt det idella, har han. i detta stycke vändt sitt roder: Hade han förut skildrat det peosategdroga i verlden komiskt, så var det nu liksom vågade han icke mera göra sina utfall. emot Cen mäktiga kast, som i verkligheten , utejonde hans väsendtligaste publik, mot rikedomen och makten, och han valde derföre Hellre att ingå allians med dessa att skildra förvecklingarne inom samhället, med det syftemål, att framhålla det, relativt berättigade i bourgeoisiens väsende och lif, och medan dess figurer förut hade utgjort föremål för hans gisslande; satir, blefvo nu dess medlemmar, possessionater, grosshandlare och fabriksherrar, bjeltafne ihans skådespel, som derigenom snart alldeles förlorade sin ideella riktning. Inom Kort var Scribe enså god filister, som trots någon som Knäböjer för guldkalfvens altare, — han Sökte succest, och han fann den, Han sökte rikedom och anseende — hån vann dem — det var blott ett som han förlorade — och detta enda var — blott poesien. (Forts.) IN kt mn fler AE pe TR Kr nt fr RE l MÄRKE VA KR FAR JO 0 FD EK AN RRD YR VY fr rg ER Nr Jr JR NR JR fr gt br än RR TA — Det norske Consulatvcsen tilligemed de for Svenske Consuler givne Anordningers vigtigste Indhold, fremstillet af C. F. Hambro. Konsulatväsendet är för de internationella förbindelserna ett af de vigtigaste momenter, och konsulerna kunna för händelr och skeppsfarten vara af stor betydenhet och nytta. Men ett af vilkoren för detta är att de väl känna sitt ändamål, sin verksamhets natur och omfång, sina rättigheter. och sina. skyldigheter. Det har varit svårt, om icke omöjligt, isynnerhet för de konsuler, hvilka icke uteslutande eller hufvudsakligen egnat. sitt lif åt detta slags tjenst, att förvärfva en sådan djupare insigt i sitt kalls väsende och fördringar, emedan konsulsstadgan är nästan den enda kunskapskälla de hafva att ösa F g 8s: s ur, och-dess aflagformen föreskrifna knapp-n händighet sätter den i ;behof at kommen: f tarier.. g Det är sådana hr Hambro har lemnat i ) den bok han utgifvit undersofvanstående tiI tel. Hr Hambro -här samlat och .-eystemaIl tiskt uppställt alla stadganden, gällande för 7 de förenade rikenas konsuler, Sedan hanefter f de bästa källor framställt konsulatväsendets4 ändamål och verkningskets, har han redo1 gjort för konsulatväsendets organisation; för lå estämmelserna rörande konsulns förhål-l lande till autoriteterna i det land, hvarihanD är bosatt; för hans förhållande, till svenska; och norska myokdinheter, till de förenade ri3 kenas örlögsoch handelsflottor samt till j svenska och norska undersåter i allmänhet; ff rörande konsulns mellankomst i tvister mellan skeppsbefälhafyare: och: manskap samtin hans skyldighet att anställa föregående; un-Ås dersökning ängående på svenska eller nor-Åh ska fartyg föröfvade brott; rörande de kon t sulns befattning tillkommande immuniteter, och prerogativer, samit rörande; konsulatvä-1Is sendets ekonomiska angelägenheter. r På samma gång vi lyckönska konsulskå-s ren att ha cihål it en så gagnelig, upplysande och snart sagdt oumbärlig fandb ), b beklaga vi endastvatt den icke är skrifvenÅ, på något af de språk, som äro allmännare förstådda än de skandinaviska. Flertalet af de förenade rikenas, konsuler äro utländnine gar och skulle. sannolikt bättre -ha förstått I, boken på engelska än på norska ellerfy svenska. 8 — Af det praktfulla planschverk, som uti gifves på hr Pi B. Eklunds förlag underts titeln: ESvenska armens och flotlans nuvarande z uniformer?; med text af löjtnant J. Mankell, If åller har andra hälft et utkommit. Det innehi