nade en olversist al ac nyare upptackterna inom djurverlden i hafvets djup, och slut: följderna deraf. Han anmärkte att man förut varit oviss om huruvida något större antal djur lefde på de henganta hafsdjupen, och i allmänhet hurä långt ned under vattenytan djurlifvet kunde förekomma. Väl hade man i sednare tider vid en del europeiska kuster undersökt hafsbottnen noggrannare till det icke obetydliga djupet af ett till tvåhundra famnar — å v. s. 2 till 4 gånger mer än Riddarholmskyrkans tornöjd — och der funnit en temligen rik natur, af mycket blandade djurarter, tillhörande lägre klasser; men från upptäckterna på detta djup kunde man ej sluta till förhållandet på en tio gånger längre ned belägen hafsbotten eller vid etttill tvåtusen famnars djup under ytan. Från dessa största djup egde man blott nägra få, tillfälligtvis erhållna upplys ningar, af hvilka man ej kunde hemta nå gon allmännare kännedom om djurlifvet der nere. Denna kännedom fås ej heller utan svårighet; den kan nemligen endast vinnas fm att från bottien upphemta hvad der innes; men 2000 famnar utgöra jemt en tredjedels svensk mil, och det redskap, hvarmed bottnen skall undersökas på ett sådant djup, är ej lätt att sköta. Endast för uppvindandet af ett till detta djup nedsänkt lod åtgår mer än en timma. Vattnets tryckning utgör der omkring 840 på hvar qvadrattum och huru klart än hafsvattnet må vara, så kan det till 2000 fots djup ej genomsläppa mycket ljus; der nere måste följaktligen råda ett ständigt och stort mörer. De undersökningar, som anställts på platsen för den transatlantiska telegrafsträckningen emellan Irland och Newfoundland, hafva emellertid spridt ej obetydlig kunskap om djurverlden på djupet; och något mera har man fått veta vid försöken att återupptaga den misslyckade telegrafkabeln. Man har erhållit full visshet om att hafsbottnen äfven vid de största bland de sålunda undersökta djupen hyste en mängd af de lägsta klassernas djurformer; men öfver frågan huruvida de lefva och föröka sig der, eller ditföras från andra håll af hafsströmmar, och i allmänhet om vilkoren för deras befintlighet der förblet man i ovisshet. Härom har man likväl fått ej obetydlig upplysning genom de forskningar, som anställts längre norrut förlidet år, i afseende på en tilltänkt telegrafledning emellan BStorbritannien, Grönland och Labrador, emedan en skicklig naturforskare, dr Wallich, medföljde expeditionen. Han: fann att bottnen vid de största djup, som påträffades, ända tillnära 2000 famnar, icke blott innehöll små lefvande djur, utan hufvudsakligen bestod af dem, jemte lemningar och skal efter redan döda. Detta utröntes medelst. en under resan, och just för de zoologiska undersökningarnes skull, vidtagen förbättring hos lodningsaparaten, hvarigenom man kunde med sänkodslinan upptaga större stycken af sjelfva bottnen och sålunda närmare granska dess beskaffenhet. De djur, som utgjorde denna botten i den undersökta sträckan af Atlantiska Oceanen, äro i allmänhet ganska små, så att de i fullvuxet tillstånd knappt kunna skönjas såsom punkter för blotta ögat; men vid stark förstoring visar sig att hvart och) ett af dessa små kräk är omgifvet af ganska sammansatt och utmärkt vackert skall af ren kalk, som hos flera arter liknar enl): Nautilus-snäcka, och är försedt med hål,l hvarigenom djuret utsträcker ett slags armar. De höra till den afdlelning af infusionsdjuren, som man kallat Polythalamier, och likna ganska nära de små djur, af hvilkas skall. den vanliga hvita skrifkritan består; man ll; kan alltså utan särdeles oriktighet kalla dem Kritdjur:. De träffas ej blott på djupet utan äfven — t. ex. i Medelhafvet — ända uppe l: vid stränderna, ehuru der i mindre massa. l Ute på djupet fann man hafsbottnen hufvudsakligen och stundom till 96 å 98 procent bestå af dylika djurs toma skal, blandade med litet organiskt ämne, som förenade dem till en seg eller fast kalkgyttja; och ehuru på några ställen fanns mer organiskt ämne, utgjorde de likväl hufvudmassan öfverallt der de förekommo. Endast på bottnens yta . finnes ett lager af lefvande och ej hopklibbade djur, som der fortplanta sig, tillväxa och dö samt med sina efterlemnade skal oupphörligt öka den underliggande massan eller den fastare hafsbottnen. Annu har man ej kunnat få begrepp om lagrets tjocklek, hvilken likväl efter all sannolikhet är ganska stor, oaktadt den årliga tillväxten deraf blott kan vara en obetydlig del af en tum. Men i allmänhet tycks denna djurbildning utgöra en oupphörlig fortsättning af den gamla kritformation, som intager en högst ansenlig del af jordens fastland och der ofta uppgår till hundraeller tusentals fots tjöcklek: t. ex. i England och Frankrike, men har ännu större omfång inom Afrika, och som bildats på den tiden då det nuvarande fastlandet var hafsbotten. En märklig omständighet, som synes bli en rik källa till ytterligare upplysningar, är den äfven giorda upptäckten att hela denna kritbildning sker under inflytande af Golfströmmen och af den värme, som denne sprider i den Atlantiska Oceanen, ända upp till Grönland vid omkring 60 graders polhöjd: och att den sålunda fortgår långt utom gränsen af urtidens kritformationer, hvilka ingenstädes sträckte sig så långt upp emot poltrakterna. Det var emellerlid ej ensamt dessa små djur, som träffades på den ofvannämnda sträckans hafsbotten. Vid en draggning på 1300 famnars djup erhöllos t. ex. flera exemplar af sjöstjernslägtet Ophiura — större djur af några tums utsträckning, och som ej kunna simma utan blott krypa på bottnen. Die funnos der i stor mängd, och som de hade magen full af små kritdjur, tyckas dessa utoÖöra derao föda