kamraterna em de vark nyktra, helst de alla tre, såsom varande skickliga arbetare, innehade god kondition. z Sergeant Kejser anmärkte att då Nilsson jemte kamraterna klockan half 11 f. m. i måndagsinkommit å artillerigården; hade de icke varit rusiga. Emellertid hade icke värfningen försiggått inne uti vakten, utan å krogen, dit de åtföljts af konstapeln Backman. Ätt alla treicke varit rusiga, det vitsordades äfven af värfvaren konstapeln Backman, hvilken nu vid polisförhöret stod vid Nilssons högra sida. Polismästaren uttryckte den förmodan, att om Nilsson gått upp till major Sturnegk samt omtalat och styrkt att han i er tillstånd blifvit värfvad, hade Nilsson nog blifvit frikallad från värfningen. Sergeant Kejser, tillfrågad om icke Nilsson kunde bli fri på de af honom uppgifna omständigheter, svarade, att detta väl ginge för sig, men med vilkor att han utbetalade till värfvaren 10 rdr rmt, hvilket är det minsta belopp som af batterichefen måste utbetalas för hvarje anvärfd karl. Nilsson, åtspord om han ville göra en slik uppoffring, sade sig icke nu kunna det, ty han hade fått värk i handen och kunde ej arbeta på flera veckor. Polismästaren uppaköt målet till nästa lördag och uppmanades Nilsson att under tiden söka att i godo med majoren uppgöra tvisten. De tvenne andra kamraterna lära qvarstå vid regementet. — Drängen Carl Jansson från Skå Edeby i Stockholms län inkom i förgår till staden. Han störtade sig samma dag på eftermiddagen i sjön vid Skeppsbron, men bergades och affördes i åkdon till häktet, hvarest han ikläddes torra kläder. Då bevakningen uti reservfängelset i sår morgon kl. 6 inkom i cellen hade karlen hängt sig i spjelltenen. Kl. 4 på morgen hade cellen wisiterats och då hade Jansson ännu legat i sin hängmatta. Då han nedskars var han ännu varm, men ehuru efterskickad fältskär genast tillkom kunde han icke återbringas till lifvet. försa