Rättegångsoch Polissaker. Åfoentyrerskan Åkerberg har i dag ånyo varit inställd för rådhusrätten, dervid tillstädeskommo såsom, nya målsegande löj zen, af hvilken Åkerberg tillnarrat i Ire penningebelopp, hvarföre han ej s tning, samt en fru såsom omen kokerska och en bokhållare, hvilka erg åfven afnarrat penningar, under upp: won hade en större årlig pension attlyfta en Johansson, som var förelagd att na en fullständig redogörelseför rer med Åkerberg, dels förete de han ännu hade i handom, inlemednare, en lydande å 115 rdr, den anrdr, men kunde för öfrigt ej afgifva redovisning, hvarken för de penninånt åt ÅA. eller af henne uppburit ghet, som föranledde ordföranden att a allvarsart tillrättavisa Johansson, unde: att af allt hvad som förekommit ynas, som Johansson begagnat sig bergs lättsinne för att sko sig. förnekade emellertid att hafva beocker. En enda gång hade han för att bjelpa Å., sjelf lånt penningar mot 10 proc. och då skulle han få samma höga ränta a! henne, ehuru han aldrig mottagit penningarne. Det sväfvande och motsägande i alla Johans sons uppgifter föranledde ordföranden till den anmärkning, att om Åkerberg varit bedräglig och narrat andra, så syntes hon också sjelf ha varit utsatt för sådana personer, som dragit fördel af hennes lättsinne. Efter den vändning saken sålunda tagit, fann Jöhansson slutligen för godt att. afstå från alle ersättningsanspråk och återställde till Å. de nv för rätten företedde båda reverserna. Imänna åklagaren anmälde att han i sina skatpådrkenden, för hvilkas afgifvande han be ärde anstånd, ville mot Johansson framställa de gender, hvartill han kunde finna sig befogad. A. härefter tillspord, om hon hade något, hvarmed hon kande ersätta de målsegande, som jort anspråk härpå, förklarade att hon ej nu unde svara på den saken. På grund af allmänna : åklagarens begäran uppsköts målet till annan dag. — Skomakaregesällen O. Nilsson, några och tjuga år gammal oeh genom sin vårdade klädsel till det yttre bärande prägel af en ordentlig arbetare, stod igår inför poliskammarens skrank, ivkallad derför att han icke i godo kunnat förmås utbyta de civila kläderna mot Svea artilleriregementes uniform för nummerkarlar. Såsom målsegare uppträdde major F. O. Sturnegk genom befullmäktigat ombud sergeanten ejser. a . : ; En s. k. värfningssedel upplästes och innehöll, att Nilsson sistlidne måndags f. m. låtit af konstapeln Backman värfva sig till artillerist vid 7:de batteriet, som innehafves af major Sturnegk. Såsom handpenning vid värfningssedelns underskrifvande hade, såsom den skriftliga uppsatsen innehöll, Nilsson uppburit 25 öre. Vilsson inlemnade en längre skrift, deri han E det bestämdaste förklarade sig på inga vilor sinnad att blifva knekt. ppmanad att muntligen redogöra för förloppet, afgaf Nilsson med mycken redighet följande berättelse: Sistlidne palmsöndag hade han jemte tvenne sina kamrater skomakaregesällerna Tormberg och Larsson varit ute och rumlat. Vid hemkomsten på qvällen voro alla tre knäckta. Efter svårt illamående under natten hade de, besvärade af stark hufvudvärk, vaknat omkring kl. 8 på morgonen. Bäsken intogs utan att göra verkan, hvarföre det beslöts att fira fri måndag, för att hemta frisk luft. Emellertid påstår Nilsson att alla tre ännu på måndagen, om de ej varit rusiga, dock gått i bakrus. Efter ytterligare å några krogar intagen förtäring häde Tornberg yttrat sig sinnad att taga värfning vid artilleriet. Låt gå, hade Larsson yttrat, vi taga värfning alla tre. Utanför arti erigården hade de träffat konstapeln Backman, och derifrån bar det af in på en närbelägen krog, hvarest värfvaren bjöd på bränvin, hvarefter något skriftligt förevisades; men. hvad det var eller om han underskref, kunde Nilsson icke nu påminna sig, emedan såväl han som kamraterin voro alldeles redlösa. Dock kunde han nu cke förneka att hafva skrifvit sin under värfningssedeln befintliga namnteckning. Nilsson fortfor att påyrka, det han mot åter. emnande af emottagna BS öre måtte befrias från att blifva knekt. Han påstod att en dylik lust aldrig kunnat komma i fråga hvarken hos honom eller