stadgar uttryckta, oeh att troligen den sistnämnda meningen kommit att vid votering, om man hunnit så långt, ligga under. Författaren yttrar att majoriteten velat att konungen skulle omedelbart utnämna bataljonschef, men han har icke upplyst om att detta gällde krigstid och då äfven annat befäl i grader öfver kompanichefs: Utnämningar, som kunna komma atf ske på slagfältet kunna i allmänhet icke tillställas genom votering med slutna sedlar och vid sådana tillfällen kunde äfven hända att en af kåren vald kompanichef, som visade sig oduglig, komme att en gång för alla afsättas. Det är således vanskligt ait stadga något mycket positivt för sådana fall. Men man har trott sig böra i det längsta bibehålla kårens utnämningsrätt af det befäl, som med kåren kommer i den närmaste beröringen oeh således stannat med kompanichefen. Den som bär ansvaret för krigets förande torde böra ega något friare händer att åtminstone tillsätta det högre befälet, på hvilket dispositionerna bero, och det är mer än antagligt att konungen eller den han i sitt ställe sätter bättre än kåren är i stånd ati bedöma och välja dugligheten till dessa platser. Man bör äfven härvid komma ihåg att kåren svårligen har råd att aflöna det högre befälet, hvertill militärpersoner i egentlig mening måste tagas. Hvad förtattaren ordar om den af majoriteten? tilltagna betydliga latitud i fråga om tiden då kåren, skulle kunna kallas under vapen, förstå vi icke, likasom vi icke heller kunna känna, på hvad sätt författaren blifvit underkunnig om minoritetens åsigt i detta afseende. Att Stockholmskårens tjenst vid krigstillfälle skulle få tagas i anspråk hvar helst inom riket den mest vore af nöden är, i fall denna mening verkligen delas af hela den 8 k. minoriteten?, ett så slätt intyg på praktiskt förstånd om det möjliga och verkställbara, att majoriteten icke bör derutinnan känna någon lust att täfla med minoriteten. Tvifvelsutan skulle ett stadgande i minoritetens syftning -hafva kårens upplösning till följd, derest det blefre antaget, hvilket svårligen kan ske. Olika meningar och flera förslag rörande medlems qvarstående i kåren underjfredstid eller vid krig ha hos ?majoriteten? förekommit och man torde ieke ens nu vara fullt enig derom. Majoriteten kan således bindas vid förslaget till stadgari denna el. Att majoriteten icke satt och icke ämnat sätta skjutöfningarna alltför mycket i bak: grunden, icke ens alls i bakgrunden, derom är författaren bevisligen upplyst, och det har derföre varit i hög grad öfverraskande att återfinna ett sådant påstående i offentligt tryck. E Hvad angår beredandet af inträde i kåren för mindre bemedlade, så hade det varit i hög grad önskligt, om författaren och de öfriga, som påyrkat sådant, haft godheten uttänka och föreslå något sätt att bereda utvägar dertill; men något dylikt har dock aldrig försports.. Att man i denna riktning bör gå så långt som är möjligt utan att frånträda de principer, som böra ligga till grund för hela skarpskytterörelsen, lärer icke bestridas af någon inom majoriteten, men det torde också vara klart för enhvar, att man icke kan gå längre än förhandenvarande medel tillåta: Medlem af skarpskytteföreningens styrelsc.