på sitt håll göra sitt bästa för att nå det för bådas önskningar gemensamma målet — d, v. s. för att slå hvarandra ur brädet. Till styckets framgång på vår scen bidrager äfven i sin Nå, att det måhända är mindre lokalt parisiskt än de flesta andra lustspel af samma slag, samt att det dessutom har de franska lustspelens vanliga förtjenst af en rask och ledig, på sina ställen ganska gqvick dialog. Hvad man skulle kunna. anmärka som ett fel hos stycket är dess uttänjande i fyra akter, hvilket har till följd, att intresset något mattas mot slutet, då det deremot under de två första akterna beständigt hålles vaket genom lif och rörlighet i handlingen. Första aktens brådska och spring vid bangården var väl arrangerad och uppfattades lifligt af publiken, som nu sjelf börjar att få erfarenhet af hur det går till, då ett bantåg skall afgå. Isynnerhet väckte jernvägstjenstemannens torra fåordighet mycket Töje, och man gladde sig synbarligen öfver, att deras yrkesbröder hos oss verkligen äro mera förekommande än till och med hos de artiga fransmännen. Stycket utfördes också i allmänhet ganska väl, och hr Broman är en i de flesta fall lycklig Perrichon. De båda friarnes roller utföras af hrr Sundberg och Elmlund på ett tillfredsställande sätt. Dock torde hr Elmlund kanske böra vara något äldre och stadigare än han nu visade sig, såvida icke det emellan de båda rivalerna ingångna förbundet skall förefalla alltför orimligt. En några och tjugo års yngling går svårligen in på att låta en rival utan hinder försöka slå honom ur brädet hos den flicka han älskar — sådan liberalitet tillhör utan tvifvel en mera flegmatisk ålder, om den föröfrigt under några förhållanden är tänkbar. MI Bock gör icke särdeles mycket af tru Perrichons roll, men kan dock ingalunda säges skämma bort densamma. Henriettes, den unga flickans roll utfördes af eleven mill Ramsten på ett sätt som synes ganska lofvande för framtiden. Den unga eleven är enkel och naturlig, och man fann hos henne intet spår af det allt uppslukande manr, som annars stöpt de flesta Kungliga teaterns unga damer i en enda form, hvilken man ständigt återser. Hr Dahlqvist har att framställa en f. d. major vid andra zuaverna, hvilken författaren påtagligen velat göra till -en excentrisk personlighet, med ett visserligen till det a lugnt och afmätt skick, men med sydändsk glöd och starka lidelser dolda under ytan. Hr Dahlqvist åter visar oss en temligen Hegmatisk gammal herre, som berättar sina öden med enston, som har starkt tycke af den, med hvilken samme skådespelare framsäger den gamle knektens berättelse i Fänrikens marknadsminne, — ja, det var, åtminstone vid gårdagsrepresentationen, hardt när, att hr D. helt och hållet fallit in i till och med den brytning på finska, som han, till föga fromma för effekten, plägar använda vid deklamerandet af de antydda partierna af det nämnda skaldeverket. Hrr Svensson och Norrby inneha ett par biroller, den förstnämnde framställande, kanske med något för grofva drag, en själsfrände till hr Perrichon, den sednare spelande hr Perrichons betjent med en i vissa momenter rätt lyckad komik. : Till förpjes gafs vid första representationen i lördags den lilla komedien Två enkor. som redan förut uppförts några gånger och är ett ganska täckt konversationsstycke i den vanliga franska stilen. Den utföres med mycken ensemble och liflighet af fruarne Hedin och Hvasscer samt herrarne Sundberg och Sandstedt. Handlingen rörer sig omkring ett gammalt tema, en enka, som lofvat att evigt sörja sin man, och en annan glad enka, som 1 sällskap med en ung man söker att göra henne otrogen sitt löfte, och iyckas deruti till slutet. En liten anmärkning måste vi göra vid de båda damernas uppträdande 1 stycket. Beträffande fru Hedin, iro vi att hon, af begär att vara naif i sitt koketteri för den unge mannen, inlägger deruti ett visst Cniaiserit — vi finna icke något lämpligare ord — som icke anstäår en ung förtjusande enka med en sådan ställning i samhället. Fru Hvasser åter antaer, under sitt allvarliga samtal med den förtjuste friaren, en alltför vårdslös ställning, då hon med uppdragna fötter slår sig nedi soffan, och lutar sig tillbaka, visserligen med en något för långt drifven nonchalance. Vi tro icke att en ung dam af god ton, om hon äfven är fransyska, på detta sätt afhör en brinnande kärleksförklaring, isynnerhet då hon hos friaren vill ingjuta aktning för sill beslut. Hela saken kan anses för en bagatell; det är också blott som sådan vi omnämmt den, likväl stör den det hela och bör derför kunna undvikas. ; Vid gårdagsrepresentationen utgjordes för pjesen af den allbekanta vådevillen Nya garnison eller IKarnevalsskämtet, hvars glada slämning, populära melodier och komiska upptåg aldrig förfela sitt intryck på publiken, något som för öfrigt mindre än någonsin kunde inträffa i går afton, då inya garnisonens led varuppkommenderadt allt hvad kungliga scenen eger af friska, ungdomiige krafter i den qvinliga elevskolan. På samma-gång man efter gammal vana skrattade åt Bataille-Uddmans stickstrumpa och store nedkullring från valltrappan; åt Briquet: Jolins och SansquartierNorrbys förtvifladc ansträngningar att draga blankt o. s. v.. hade man anledning att af hjertans lust applådera den i nya eleganta uniformer uppträdande nya garnisonens raska exercis. hvilken till den grad vann publikens tycke. att hela den charmanta truppen vid stycke: slut framropades och med ett skyldra gevir och tre militäriskt afmätta hurra gäldade mottagna bifallsyttringarna. Bref från Köpenbamn,